Bengt Olof Johansson, 1) Oskog XXIX-2,3 bokuppslag, 2) Oskog XXXVII-4, XXXVIII-1 bokuppslag.
Jag antar att det inte är så här man brukar karaktärisera psykedelisk konst, utifrån en förmåga att få en att sluta titta för att istället vara tillsammans med bilderna; men i det här fallet med Bengt Olof Johanssons bok Oskog är det just det som får mig att uppleva de svartvita fotona av snår, stam och lövverk i som psykedeliska. Den gamla klyschan ”sluta titta för att se” blir med boken i hand en vardaglig praktik.
Bilderna får tittandet att slå slint på så många sätt. Ibland, som på den första bilden, sker det för att centralmotivet (här: en trädstam) är i ansiktet på en. Man får inte överblick, inte siktdjup; man vill orientera sig, och blicken hamnar då omedelbart överraskande långt in i bilden, dessutom i en glänta så ljus att den nog snart kommer att upplösas. Det där att lägga ljuset längst in drar på en och samma gång ihop bilden och ger den en oväntad rörelse i djupet som får en att plötsligt känna sig inne i bilden. En annan effekt av det något tillplattade bildrummet man hamnat i, är att det bildlikas närvaro stegras på bekostnad av fotografins registrerande eller ”dokumentära” känsla. Det som är slående i bilderna är inte sanningen, ”det var”, utan en annan närvaro. Det skuggiga närområdet kring mig, eller snarare kring min blick, får jag ingen visshet om. Redan har det mesta blivit osäkert.
Nu, efter att ha bläddrat ganska många gånger i boken, fantiserar jag om att den där bilden har placerats allra först i boken just för att tydligt indikera att min vilja att titta och få överblick hänger samman, inte med det jag ser, utan med min oro. Ingenstans kan jag bättre se den där trädstammen än från min fåtölj, med blicken stint in i boken. Men trots den trivseln flackar själen med blicken, som om jag vore rädd att överraskas av något, rädd att ha missat något. Samma rädsla, oavsett om den skulle stå i förhållande till vilddjur eller alla de regler och grunder som folk vill att man i tittandet ska ta hänsyn till. Vadan denna rädsla?
Samtidigt som den där sammandragningen pågår i bilden, kan ganska ofta mörka partier i mellangrunden ändå i kraft av sin detaljskärpa rycka fram. Ibland kontrasteras stammarnas skärpa mot skira lövverks överexponering. Just tydligheten ger detaljerna en handgriplighet, ett i fingrarna trädigt begär att vidröra, varvid man märker hur alldeles oväntat långt in blicken man mentalt måste sträcka sig för att få känna objektets textur. Tillsammans gör de två tendenserna att man inte kan få något enhetligt engagerat intryck av hela bilden, som sammanhängande komposition. Kanske syns den bara för en avläsande, maskinell blick. Men den är mer än synlig.
Bengt Olof Johansson. Oskog I.
Mycket grenar och kvistar och oordning är det i motiven också – jag föreställer mig att Johansson har fotat i en urskog. Det får blicken att ständigt stanna upp, precis som vilken skogsvandrare som helst, och söka luckorna där bildrum nog för en rörelse utlovas. Knappast någon lucka leder blicken långt. Man får börja om – då har man redan börjat känna sig som en skogsstrosare, på väg ingenstans, framme hela tiden. Det är rörelsen mellan träden som räknas, inte någon sträcka som ska tillryggaläggas.
Då är blicken inte längre en fotografibetraktares, utan en som råkar finnas till i den där miljön. Den letar inte info, den letar inte spår efter något, den bara är där och fördriver tid. Lever. Det är skönt. Blicken får vara hur den vill, och behöver inte anpassa sig till andra verksamheters kriterier på seriositet. Jag behöver inte tänka på huruvida bilderna påvisar fotografins legitimitet, tillfredsställer marknadens behov eller curatorernas relevanskrav eller institutionernas policy. Det är blickens frihet ute i skogen. Fritid. Och i den tiden börjar Johanssons bilder gå samman med inre bilder, antar jag, eller så är det de själva som börjar bli en inre bild i mig. Den finns i mig som ett ympat minne, eller som någon annans fantasibild som har råkat uppstå i mig utan att för den skull ha producerats av mig. Tydligen kan bilder växa, åtminstone Bengt Olof Johanssons. Är det psykedeliskt nog som upplevelse?
Komposition är kanske något som i viss mån finns för att lugna betraktaren. I de här bilderna finns en ofta återkommande komposition: en central-trädstam, som oavsett om trädet står eller ligger ner, delar bilden i en höger- och vänsterdel. Dess lägst placerade del indikerar förgrundens slut. Med hjälp av kompositionen utvinns en standardiserande effekt ur dessa oändligt varierande trädstammar. En viss anonymisering uppstår genom kompositionens återkommande.
Det blir som om man ser samma plats om och om igen, fast man känner inte riktigt igen den. Det är något nytt och främmande i den. Det både skärper sinnena och vaggar in en i det välbekantas lunk. En naturfilosofisk resignation förunnas en, nämligen att naturen ändå är ett och samma i varje del. Men man har fortfarande kvar den kittlande känslan av att vara vilsen och gå i cirklar i boken. Det som skulle kunna vara monoton sammahet är också nytt och intresseväckande. Är det inte så man skulle önska att det som man gjort till föremål för ens kärlek skulle vara? Eller faktiskt är.
Då börjar man bläddra mer slumpartat – det kan ju inte finnas någonting på det ena uppslaget som skulle leda till nästa, och således kommer inget uppslag förutsätta något annat. Blicken har slutat frukta, den har funnit frihet i bilderna. Då ser man också bildernas frihet. Längst ut till höger och vänster på varje uppslag finns en vit kant, som får en att titta som om det i princip bara var en bild per uppslag. När två olika foton placeras inom de vita kanterna sker en platskonstruktion som jag inte var beredd på. Mest pedagogiskt blir det när den ena sidan har en stående bild, den andra en liggande, så att även parametrarna upp och ner, höger och vänster måste konstrueras i relation till hela uppslaget och aldrig kommer att passa bägge delarna tagna var för sig. Det är som om uppslagen vore kollage, där bilden av ett rum uppstår som inte kan härledas från någon av de två foton som placerats dikt an. Den bilden är kanske bara mental, eller så finns den där, som en bild dold i bilderna och endast framkallad, frambesvärjd, av konstnärens komposition av uppslagen. Det är nog i det där mentala bildrummet som blicken rör sig fritt, snarare där än i fotona. Kanske var det därför som jag först av allt reagerade på bilderna som om Johansson hade försökt fota ett spöke ett som inte fastnade som skepnad på bilden men lät oss ana tomrummet efter sig. Jag tror mig då ha hamnat nära det som Johansson skriver i prologen: ”Bilderna återger således något som nästan bara finns i form av den fotografiska illusionen. De utgör ett ostrukturerat arkiv över en parallell värld […] en vild natur som trots allt pågår...”
Kanske är det för att bilderna återger något som inte finns (riktig vildmark; hans visuella idé rör de skogar som förr bredde ut sig över Europa, men som det idag bara finns brottstycken kvar av), som man måste sluta titta för att i stället se med bilderna, dvs. se utifrån det mentala bildrum som uppstår mellan dem. Därinifrån ter sig fotona annorlunda.
Tidigare hade synen bländats av den alltför stora tydligheten, eftersom de skarpt tecknade detaljerna aldrig pekade utöver sig själva. De är inte tecken för skeenden, hänvisar inte till kunskapen, utan de bara är som de är. Svampen på trädstammen ger här inte någon vink om ett kommande skede, för tidens gång verkar inte finnas i det här bildrummet. Även förfallet bara är, här och nu och utan relation till en slutpunkt och försvinnande; växandet har visuellt avstannat, inte för att det är stillbilder, utan för att jag ser den lilla busken som den är, en sammansättning av dött och levande, sjukt och friskt, allt i detta nu.
I allt synligt har bilderna ersatt naturens potentialiter (kretsloppet av växande, förfallande, försvinnande) med det närvarandes potentialitet att här och nu också vara någonting annat. Både på ett morfologiskt plan (något ser ut som något annat) och vitalt plan. Tittar man inlevelsefullt på det som syns här, utan att sträcka ut det till skeenden i tiden, ser man varje formations ”dubbla existens” (som Bengt Olof Johansson skriver i prologen): att de, här och nu, är komposit av dött och levande, av tillväxt och förfall, strävanden och avtaganden, matthet och livskraft. Kort sagt: det konstnären kallar livets ”vilda dynamik”, var nog det spöket som jag hade känt av i bilderna.
Det är så vackert: att vilja visa livets omedelbara, ögonblickliga, stillsamt vilda dynamik som fotografins objekt. Den dynamiken har nog en materialitet som tillhör bilden snarare än fotografiet. De ljusa lövverken avbildas ibland så extremt ljusstarka att de får en materialitet som skiljer sig från den övriga bildens – de ser nästan handmålade ut, vilket ger hela skogen en viss sagolikhet. Grenar som hänger in från det övre hörnet skulle lika gärna kunna vara det sista av en jättelik kvinnas hårsvall när hon snabbt rör sig ut ur bildrummet. Kanske är det en fotoboksbaserad hallucination, eller en bildens egna materialitet. Lövverket spräcker i alla fall fotots bildrum, först genom att från sin position i förgrunden smälta samman med den himmel som den ju själv täcker för blicken. Och dessutom ter den sig alltså tecknad eller målad, som om den kom från en annan typ av bild, som har en helt annan påverkan på blicken, mjukare, papprigare, medan de mörka partierna känns kallare och avvisande glatta. Inga tendenser, bara samtidigt olika saker – som om parallellvärlden inte vore parallell, utan intvinnad.
Denna dynamik, som intvinnad döljer sig i fotona, måste kanske tolkas fram. Det handlar då om insida och utsida, yta och djup. Det där indikeras redan genom att trädstammen på första sidan är en bok. Av bok gjorde man förr i tiden bokpärmar. Nu placerar Johansson en bild av pärmmaterialet allra först inuti boken, som för att på en och samma gång markera att utsidan har kommit in i boken, och att insidan av det sedda ligger där, under bokträdens yta. Boken innehåller även en essä av Helena Granström, Trädet eller Spekulation om Martin Bubers inre. Texten är placerad ”i bokens mitt”, och Johansson betonar att man ”lika gärna” hade kunnat låtit texten ”omsluta bilderna; för mig är språk och bild intimt förknippade”. Utsida och insida, synligt och osynligt, vrider sig om varandra, här och nu – vilket också Granströms text och Johanssons bilder gör.