Vad är en honungsfälla? Något lockande, något sött, något redskap framplockat från en biodlares förrådsbod? Fotograferad, inramad som ett verk på utställningsväggen, insatt i en bok. Mångtydigt benämnd ”Honeytrap” men egentligen en rökpust lika försvinnande som en kvinnlig spion. Ett skelett dansar sig fram genom utställning och på boksida, i ett fragment även ömsint omhållet. Vem dansar i en vit laboratorierock med ett skelett, vem finner biodlarens redskap värt att fotografera? Nadja Bournonville pekar mot något som vi kan följa på en egen väg genom hennes verk. Vi får faktiska ledtrådar och böckerna finns till hands. Det är inga dokumentära skildringar vi ska ta ställning till, inte ens i det narrativ som skrivs fram i hennes senaste verk Intercepted.

Bildtitlar till varje fotografi är en sammanhållande tråd inom hennes skilda projekt och i hennes konstnärskap har fotografi och språk, bild och litteratur varit och är meningsbärande. Läst har hon gjort från mycket tidig ålder. Redan som barn tog hon ned Donald Winnicotts böcker från sin mors bokhylla och det väckte möjligen fantasin om något okänt som skulle upptäckas och som stannat kvar i medvetandet. Hon har levt med olika språk. ”Jag måste veta vad min favoritfågel tranan heter på både svenska, tyska och engelska”, påpekar hon. En sammanflätning som kan tyckas självklar, då vi lägger ord till de fotografier vi ser men Bournonvilles påpekande förstärker detta.

Ur serien One for every wish. I turordning: To arrive somewhere different. For Magnus and Lefteria. Beginning and end.

Intercepted

Fotografins historia och tekniker ligger som en undertext i det Bournonville gör. Att arbeta analogt eller digitalt, att förhålla sig till skilda metoder för att kopiera, till fotografiets egen materialitet. Kameran som registrerar och övervakar. Fotografiet alltid närvarande avbildar det som blivit frånvarande, bilden kan vara allt utom sig själv. Borttappad frånvaro, hittat närvarande som de vykort den engelska underrättelsetjänsten fann och enkelt kunde tyda och som ledde dem till det hotellrum där Eva de Bournonville fanns. Nadja Bournonvilles bok och utställning Intercepted [2] utgår från denna gammelfasters spionverksamhet i London under första världskriget. En mycket kort verksamhet som den engelska underrättelsetjänsten avslöjade enkelt. Tolv vykort skickade till fienden hade information som fanns gömd i hemlig skrift.

I min text Synligt osynligt [3] skriver jag om fotografiet och kameran som ett redskap inom underrättelseverksamhet och om cyanotypin: John Herschel (1792 - 1871) presenterade redan 1842 en enkel metod, cyanotypi, för att bevara anteckningar eller bilden av ett föremål placerat direkt på ett preparerat papper. Med hjälp av solljus och den aktiva substansen potassium ferricyanide visade sig den latenta bilden som ett vitt avtryck i den drömska färgen som kallas preussiskt blå. Denna vackra ton bär även berättelsen om spionen och gammelfastern Eva de Bournonville i boken Intercepted. Eva använde sig av ett liknande ämne, potassium ferrocyanide, för sina hemliga meddelanden. En oskyldig hälsning, med information gömd mellan raderna av de vackert skrivna orden. Hemlig skrift var dock en välkänd metod för spioner under första världskriget och en kemist vid den engelska censuren upptäckte direkt det gömda innehållet genom att bestryka vykortet med ett salt, ferric chlorid, så texten som dolts framträdde i en djupt blå ton.

Konstnären gör här valet att låta boken Intercepted både ha sidor i svartvitt och sidor i färgen preussisk blå. Outtalat i den vändningen från färg till svartvita bilder, som också är ett val som Bournonville tillåter sig att göra och som tekniken enkelt möjliggjort. Även de färgdiabilder som ger en hint om ett liv som spion är konverterade till den blå tonen. Valet behöver inte ske vid fotograferingstidpunkten. Inte ens i senare tolkning.

Nadja Bournonville hittar meningar i de förhörsprotokoll och brev som finns bevarade i National Archive i Kew i London. Meningar som blir bildtexter i Intercepted. En hälsning till Eva de Bournonville ges i de vykort som lagts in i de 500 exemplaren av boken. Vykorten som är i färg och som i boken möter sin monokroma motsvarighet. De hade kunnat vara de som gammelfastern skickade. Nu får läsaren se till att de bevarar sin plats i boken eller att de postas. Om där finns ett hemligt budskap vet jag inte.

Gamla diabilder får spela stöd för minnets slumpartade glimtar om vad som kunnat vara gammelfasterns liv och där det enda autentiska är texterna som lagts under bilderna, alltså dessa meningar från förhören med den spiondömda. I ett arbete upprepar Nadja Bournonville, med en penna doppad i preussiskt blått bläck, meningen ”I only wanted a bit of adventure”, förmodligen lika oförklarligt för den som uttalade orden som för den som försöker förstå. Frenetiskt nedklottrat på ett tunt genomskinligt pergamentpapper 3 meter gånger 30 centimeter stort. Visst hör man denna kvinnoröst genom boken, inte ett dokumentärt fotografiskt arbete, inte på något sätt, utan en historia där betraktaren får och kan skapa sitt förhör men den misstänkta, och dra egna slutsatser. Ett arbete som troligen inte har avslutats, då Eva de Bournonville undslapp sin dödsdom och fick ett fortsatt lång liv i Sverige. Hennes handlande under första världskriget blev ett verk och hennes 108 åriga liv speglar förmodligen den moderna kvinnans politiska rättigheter och förändrade villkor. Ett verk att vänta på. Dokumentärfotografins skildring har sina egna agendor.

One for every wish

Ett öde som aldrig riktigt fick sitt avslut för de närmaste återfinns i One for every wish [4] en kärleksfull liten bok om ett skeppsbrott. Frågor som ställs är hur väljer vi, hur mycket styr slumpen, vad kan vi möta eller undgå. Verket kan ses som ett tidigt statement för hennes konstnärliga undersökningar. Ett funnet litet skepp byggt av tändstickor som påminde om båten Lefteria. Båten sjönk och där den som mönstrade på, dör i sin hytt i sömnen då båten förliser. Det vykort han skickade innan avresan försäkrar att ingen behöver vara orolig. Båten är säker. Eller är han bara borta? Det blir en berättelse till en anhörig som genom bokens iscensatta fotografier ges en möjlighet till att möta det som blivit försvunnet. Bilderna drabbar.

A conversion Act

Verklig eller önskad utmaning av blicken, seendet är en del i boken A conversion Act [5], alltså en omvandling, det som hysterin ytterst handlade om. Ihopsatta udda föremål bildar skulpturala former, plastbröst som upprepas på en kvinnokropp, en hand med ett vasst föremål möter en fotsula, en kvinna i vacker blå klänning med munskydd för hela ansiktet håller några grå stenar i sina händer. Två kvinnor nästan identiska, eller är det en dröm som tar bildens skepnad, boxas på en vind mellan takstolarna där röd/vita plastband avgränsar ringen. Ett stilla ljus som kommer genom ett takfönster, en varm luft som genomströmmar en gammal trävind. Doft och ljus mot boxningens simulerade rörelser.

Karin Johannisons text Hysteri: en egen estetik tar som sin utgångspunkt i doktor Charcots berömda förevisningar och fotografier av hysteriska kvinnor på Hôpital de la Salpêtrière i Paris. Johannisson skriver om Bournonvilles bilder: De innehåller ledtrådar till olika sekvenser och referenser i den klassiska hysterigestaltningen. Det yttre/visuella förkroppsligar ett inre som måste dechiffreras. Det står åskådaren fritt att driva detta öppningsarbete som hon vill och med egna nycklar och friläggningsverktyg. Hysterin, eller konversionen så som Bournonville visar på den är att påminnas att vi ständigt skapar oss själva (och skapas av andra) via skikt på skikt.[6]

Konstnären skissar fram 100 små teckningar av en blodröd livmoder med äggledare. I A Conversion Act är detta klockrent och suggestivt till det som teorin en gång ansåg vara hysterins uppkomst och säte, livmodern.

Blindfell

Basilisken är ett fantasidjur som bevarats på Naturhistoriska museet i Wien och legenden berättar att om någon möter dess blick förvandlas denne till sten. I verket Blindfell [7] blir den tillsammans med en Lucia som fått ögonen utskurna av konstnären, av bilder på irrbloss, av ett landskap som blir både skarpt och oskarpt, av negativet som blir bränt i ”Teleportation”, en av de många fotografier som ställer frågan vad ett seende innebär.

Ur serien Blindfell i turordning: Teleportation. Basilisk. Petrification. Samt Installationsbild Blindfell. Gute Aussichten Deluxe, Deichtorhallen Haus der Fotografie, Hamburg 2018.

Kasta mörkret/Dunkel werfen/Throw darkness, också en del av serien som i utställningsrummet hängs ut från väggen i 90 graders vinkel. Det stora glaset 92x75 cm är tätt fullskrivet med en text som ursprungligen var Bournonvilles intervju med en blind schamansk kvinna i Japan. Därefter av konstnären översatt, med hjälp av minst 25 olika översättningsprogram från internet till tyska, svenska och engelska, till en surrealistisk dikt. Hjärna, syn, rörelse i ett komplicerat samspel skapar Blindfell.

Ett pågående arbete

Djurkroppar i glasflaskor, doft av formalin i de många rummen i källaren på Naturhistoriska museet i Wien där Nadja Bournonville fick tillåtelse att fotografera. Att ta sig an nästan oöverskådliga hyllmetrar var en utmaning så långt från den lilla glasburken med ormar från en folkskolas materielförråd. En önskan som gick att genomföra under några veckor och nu finns fotografier som väntar på att ingå i en ny ordning. Ett nytt verk.

Nadja Bournonville fortsätter att låta sin historia vävas tillsamman med hennes familjs minnen, hennes litterära följeslagare, vetenskapliga undersökningar, dagdrömmar och att låta nya strukturer forma sig kring iscensatta scener, ihopfogade föremål och i till synes slumpartade möten. Fiktionen är Nadja Bournonvilles arbetssätt. Betraktaren ges olika val.

Vad handlar konsten om? Ytterst att svara an mot vad det innebär att vara en människa. Att se tiden som pågår och insikten om att jag skall dö. Nadja Bournonvilles konst är en uppmaning att ta sig an detta. När jag går uppför gatan mot min bostad passerar jag några kontorslokaler. I ett av fönstren står en rökpust det föremål som för mig förblir Nadja Bournonvilles honungsfälla.

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

Nadja Bournonville[8] född i Vimmerby 1983, har sin master från Hochschule für Grafik und Buchkunst i Leipzig, dessförinnan på The Glasgow School of Art och började sin utbildning i Hälsingland på Forsa folkhögskola. Hon bor numera i Berlin och har sedan 2006 publicerat fem böcker och avslutat sex omfattande arbeten.