Fotografi av JH Engström, ur boken Revoir av JH Engström, utgiven 2016 av Journal (en fransk/engelsk/japansk upplaga finns av Nagasawa Publishing). Bilden finns också publicerad i Engströms bok Trying to Dance (Journal, 2004).
”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” är en utbruten strof ur Herrens bön, den mest centrala bönen inom kristendomen (Matteus 6:9–12). Meningen i sin utbrutna form, kan oberoende av den ursprungliga religiösa avsikten ses som ett poem, ett varsel om döden och livet, en uppmaning till oss att ta ansvar – lev ditt liv efter din egen vilja!
Att vara närvarande, kan ses som den högsta formen av livsbejakande handling. Att fotografera är för många en högst koncentrerad handling och fotografi ett medium vilket förstärker känsla av ett nu.
När jag betraktar bilden ovan, fotograferad av JH Engström, vandrar mina tankar mellan himmelen (döden) och jorden (livet).
Fotografiet har ett liggande format, vi som betraktare ser inte hela ansiktet av den porträtterade personen. Bilden är komponerad så vi ser lite av en svart lugg, två ögon, näsan och övre delen av läpparna. Ögonens iris smälter samman med kringliggande delar och skapar två mörka cirkulära former. Små blänk i ögonen avslöjar ingenting om omgivningen, dess reflektion. Bilden omgärdas av ett blågrönt ljus, en diffuserad inramning, vilket skapar en intensiv drömlik aura.
Ögonen är lätt sminkade med svart eyeliner. Hen riktar blicken mot mig, eller mot fotografen. När jag betraktar porträtt likt detta, i vilket modellen ser rakt mot mig, sker en tankevurpa. Jag som betraktare möter personens blick, medan hen som porträtteras i själv verket ser en kamera, och riktar sin blick mot en kameralins. Den ursprungliga situationen för fotograferingsögonblicket är ett helt annat än när jag betraktar fotografiet vid ett senare tillfälle i en bok. Jag tolkar modellens blick som stadig, förtrolig och avslappnad.
Avståndet till personens ansikte är så kort att kamerans lins passerar den gräns där skärpa är möjlig. Samma avstånd till en människa innebär en ytterst intim rumslig situation. Fotografen är så nära modellen och jag tänker att just denna närhet och intimitet kan skapa förutställning för en stark nästintill meditativ känsla av närvaro.
Fotografiet finner jag i boken Revoir av JH Engström (Journal, 2016). I Revoir återfinns bilder på olika personer, ett flertal är fotograferade med samma komposition som bilden ovan. Engström har mött dessa personer, vilka de kan vara är för mig mindre intressant. Men att han söker efter någonting skiner igenom. Män, kvinnor, självporträtt, många gånger suddiga miljöer föreställande sovrum, städer och stadslandskap. Kameran finns med i självaste livet, men varför? Vad söker Engström?
Roland Barthes skriver i den numera klassiska boken Camera Lucida om hur döden måste få finnas någonstans i ett samhälle, om inte inom religion så kanske inom fotografi, vilket ofta skapas för att bevara livet, men i själva verket producerar en form av en platt död.[1] Han syftar i texten på hur just fotografiet är en platt död.
Barthes ord om fotografiet, i relation till idén om en människas plikt att leva sitt liv genom en intensiv närvaro, skapar en spänning i hur kameran kan användas som metod för att leva. Fotografen fokuserar på modellen, ett fokus som kan vara svår att uppleva, men som med hjälp av en kameras fyrkantiga utsnitt i sökaren skärmar av omgivningen. Andra intryck kan förstärkas, som hörsel, lukt, smak i detta skede. Med kameran skapas förutsättning för närvaro. Att sedan kunna bevara denna närvaro, för sin egen del, och för betraktaren, genom ljus på en film eller en sensor, som i sin tur skapar ett negativ eller en rawfil och till slut ett fotografi. Vad kan vara en mer livsbejakande handling än så?
Att fotografera är att befinna sig på en plats mellan himmelen (döden) och jorden (livet) i dess renaste form. Nuet blir kristallklart genom det för evigt bevarande ögonblicket.
Susanne Fessé är medgrundare av VERK tidskrift, konsthistoriker och curator. Hon initierade nyligen Art/Sensation, en nomadisk kuratoriell plattform vilken lyfter fram känslor i och runtom konst. www.artsensation.org
JH Engström, född i Karlstad 1968, är fotograf och videokonstnär. Han bor och arbetar i Paris och Smedsby (Värmland, Sverige). 1993 bosatte han sig i Stockholm där han delade labb med Anders Petersen. Efter att ha gått Fotohögskolan på Göteborgs universitet fram till 1997 flyttade han till New York mellan 1998 och 2000 där han tillbringade tid i Robert Franks studio. JH Engström har ställt ut på bland annat Finska fotografiska museet (2018), på Värmlands museum (2017 och 2009); Hôtel Fontfreyde, Clermont-Ferrand (2016); FOAM Amsterdam (2014); National Media Museum, Bradford (2010) och på Hasselblad Center (2005) etc. JH Engström har gjort åtskilliga uppskattade fotoböcker som exempelvis Shelter (1997); Trying to Dance (Journal, 2003); Haunts (Steidl, 2005); CDG / JHE (Steidl, 2008); Foreign Affair (Super Labo, 2011); La Résidence (Journal, 2009); From Back Home (Max Ström, 2009); Tout va bien (Aperture, 2015); Revoir (Akio Nagasawa Publishing / Journal, 2017); Crash (Akio Nagasawa Publishing, 2018); och fyra filmer och videoinstallationer: Här / Ici / Here (kortfilm, 5 mn., JH Engström, 2017); Orden (samtidig visning, 6 tim., 2017); Bertil och Maggan: en dokumentär (28 min, Jenny Örnborn, Story, 2006); En film om / med Anders Petersen (52 mn, JH Engström, 2006); Han har fått många internationella priser och stipendier.
TILLBAKA | NÄSTA
[1] Roland Barthes, Camera Lucida : reflections on photography, översatt till engelska av Richard Howard (London : Vintage, 2000)