Vikten av ords betydelser varierar i skrivandet om fotografiskt baserade verk. I Karl-Johan Stigmarks konstnärskap är ordens tyngd påtaglig. De är viktiga och orden är ibland bild och tvärtom. För att konkretisera är orden mycket närvarande i Karl-Johan Stigmarks arbeten men genom orden förmedlas också det abstrakta.
I många av hans verk är det påtagliga, det som direkt kan uppfattas med sinnena, syn, hörsel, känsel avbildat med fotografier, beskrivet med ord, aktiverade med aktioner – både konkreta och flyktiga. Konkreta i bemärkelsen lätta att avläsa, tydliga. Konkreta också i kopplingen till ordets arena, papperet. Flyktiga på det sätt som livet är en flyktighet, en i det långa loppet existentiell tillfällighet och inte sällan är kombinationen av rörelse i tid och motsatsen, upphävandet av tid närvarande i hans verk.
Karl-Johan Stigmark har varit verksam som konstnär sen tidigt 90-tal och bland annat publicerat sju artist books, senast boken Åtta pappershändelser, på FAS förlag. Han arbetar i flera olika medier men har en bas i fotografiet sen utbildningen på fotohögskolan 1988-92. Jag tänkte slå ner i några av hans verk som aktiverar det jag nämnt ovan och dessutom låta honom själv komma till tals via citat från ett samtal den 23/11.
Irrational notes on leftovers from the kitchen / 01-03, ur boken various parts corners world, OEI editör, 2007.
Irrational notes on leftovers from the kitchen in my studio består av insamlade rester från köksbordet i ateljéföreningen Karl-Johan Stigmark är med i – den typ av rester, skräp, mat, mm som hamnar på bordet i ett kök använt av flera olika personer. I verket är de placerade på pappersark och ibland försedda med handskrivna notiser om datum, klockslag, väderlek etc, men utan en återkommande övergripande struktur. Det är en ansamling fragment som skapar en känsla av pågående tid, av ett flöde under en obestämd tidsrymd. Med Karl-Johans ord ”en konstruktion av tid som finns i ett här och nu”, ”ett bevis på att jag existerat” tillsammans med andra, beroende av andra. Här förtätas vardagen, som vi annars inte ser då vi är för upptagna av att leva i den. Förflyttningen från köksbordet till utställningsvitrinen fryser den tid som vanligtvis obönhörligen flödar genom vårt varande och hejdas.
Vid en första anblick är det påtagligt vackert, påminner om de handgjorda pappersark med växter och blommor i som skapas för att göra papper till sköna objekt. Här upphöjs på ett humoristiskt sätt det låga till det höga. Placeringen i en museal visningsform, i vitrin, gör det till den typ av monter man hittar i äldre museisamlingar där viktiga objekt placeras för att undkomma händers destruktiva inverkan och för att bevaras.
I verket aktiveras ett förhållande till tid som är analogt… till hur tid aktiveras i fotografier, inte minst i det konkret absurda som skedde när verket köptes in av Göteborgs Konstmuseum och det blev nödvändigt att hitta metoder för att frysa det förfall som resterna befann sig i, när de åter rekontextualiserades från ett verk på en utställning till att vara en del av samlingarna på ett museum med än mer förhöjda krav på arkivbeständighet. Precis som fotografier fryser ett ögonblick och lyfter ut det ur tidens flöde lyfts nu dessa fragment ut ur tidens vardagsflöde och in i en imaginär evighet.
Nine beds and broken thread / 01-05, ur boken various parts corners world, OEI editör, 2007.
Det eviga och det förgängliga och skönheten i den typen av vardagligt förfall finns också närvarande i verket Gone today, back tomorrow. Där är det entropins eviga återkomst i det flödande, cirkulerande dammet som dokumenterats och återges som fotografiska stilleben. I verket Nine beds and broken thread är det lämningar vi bara ser indirekt som återges. I den serien har KJS fotograferat sängar direkt efter uppstigandet och där vi fortfarande anar den nyss närvarande kroppen. Just trådar återkommer som tema i många av hans andra verk, tråden som ett spår, tråden som ledtråd, som tanketråd, som något avbrutet, som mått och avstånd. Här refererar den också till omedvetna tankespår. Till intuitionens förmåga att känna igen tankemönster utan att behöva fragmentarisera dem.
Gone today, back tomorrow / 01-05, ur boken various parts corners world, OEI editör, 2007.
Jag frågar Karl-Johan om hans förhållande till ljus. I ögonblicket när jag undrar tänker jag mest på skillnaden i grad av förföriskhet, av skönhet, skillnaden mellan hans instagramflöde och de bilder han väljer att ha med i sina böcker. Där är bilderna ofta sakliga, ibland torrt vardagliga och ljuset en nödvändig komponent men inte det viktigaste i bilden. Han berättar att ljuset alltid varit viktigt för honom och att i sin tidiga verksamhet gjorde projekt i källaren till den byggnad han då bodde i och där fotograferade av material med analog film, Technical Pan som hade en speciell egenskap.
”Man exponerade på tio asa och technidolframkallade, då kunde man få fram en infrakänslighet, en värme, värmestrålningen från objekten, beroende på hur man exponerade. Den var lite värmekänslig. Lantmätare använde den när de dokumenterade jordskorpan från flygplan och den var ju på högst 20-25 ASA[1] men jag tror jag exponerade utifrån tio ASA och då blev exponeringen så lång att den blev värmekänslig. Det där kan man ju tycka bara är en teknisk grej men det intressanta var att då kunde man tränga in i saker som man inte såg och det krävde ju att man exponerade 7-8 timmar.”
Sprickor bortom Houtkopersdwarsstraat / 01-05, ur boken Osynligheter, OEI editör, 2016.
Att försöka tränga in i saker man inte (längre) ser och som kanske avslöjas med hjälp av kameran och som då återskapar det som en gång varit där gör han i boken Osynligheter från 2016. Boken är ett försök att spåra de judiska kvarteren i Amsterdam där hans mormors släkt bodde innan den grenen av släkten nästan helt utraderades under andra världskriget. Boken inleds med bilder på sprickor, i väggar, i murar, i trappor, som dolde de något. Men som också minner om tidens gång, om entropin, om förgänglighet och om glömska.
I texter i boken beskriver Karl-Johan hur hans jakt på spår av de tidigare judiska kvarteren är fruktlös, hur spåren försvunnit på grund av nybyggnationer efter att husen lämnats tomma och förfallit och sen fått ge plats för nya boningar. Hur det förflutna raderats och hur han på plats i Amsterdam försöker tränga igenom ett nu till ett då.
I övergången mellan bilderna på sprickor och de svartvita bilderna från Amsterdam, bilder på vykort och porträtt av hans mormor finns den nutida gatan med som ett utvikbart uppslag, i en form som ger en känsla av samtidens rörelse på den gata som Houtkopersdwarsstraat nu är.
Efter det uppslaget följer bilder från 30-talets Amsterdam. Det första på barn som leker på den äldre versionen av gatan som bar samma namn, Houtkopersdwarsstraat, olika fotografiska verk, dokumentationsbilder av fotografier av släkt och vykort samt texter som berättar historien om en outtalad familjehistoria och konsekvenserna av att inte minnas. Skillnaden mellan bokens första del och den andra accentueras av papperet är bestruket i den första delen och obstruket i den andra. En subtil påminnelse om taktiliteten i böcker och den handens rörelse som krävs för läsning av böcker.
”För vad kan sägas om de fragment eller de personer som det inte går att tala om när spår, dokument, detaljer, nära släktingar eller personliga kopplingar är utplånade eller oåtkomliga. Samtidigt finns en insikt om att överlevnad och förmåga att acceptera sakernas tillstånd leder till en konkret förståelse av de historiska förbindelser som finns kvar, medan ett ständigt fokus på det som finns här och nu, en rädsla inför historien, innebär ett undvikande av dolda negativa rum och zoner.”[2]
Flöden av bilder som skapar minnen, bildlöshet, avsaknaden av minne, av bilder av ord, av historier som bär upp minnet. Och från då, ett då som inte längre finns utan bara minns med hjälp av bilder (i bästa fall) och ord (om de skrivits ner eller återberättats) som då finns så länge minnet räcker.
Ett av de sista verken i boken är Spår av små eldar från funna tändstickor.
Ett medium som benämns som flöde och som för tillfället minns åt oss i vår samtid men knappast i en evighet är Instagram. Karl-Johan Stigmarks Instagram fungerar både som ett minne av personlig, privat karaktär och som en skissbok. Där kan han pröva ideer, leka och vara mer tillfällig och ibland förflyttas bilderna därifrån till böckerna, till utställningsrummet. Här är vardagen närvarande på ett annat sätt även om vi alla redigerar våra liv i vår närvaro på sociala medier så läcker de fortfarande mellan olika typer av former för självpresentation.
Kanske är det i helheten jag förnimmer via böckerna, på Instagram, i den del av det personligt privata vi delar med varandra som jag närmar mig det existensiella som återkommer i Karl-Johan Stigmarks praktik. Det som genom ett nedtecknande av de småsaker som utgör livet, de tillfälligheter som gör att vi är här och i den tid som är, just nu idag som det också går att utläsa en orientering till hur förhålla sig till varandet.
Sedan slår han bokstavligen hål på en av de stora programförklaringarna kring det existensiella i verket Hålslagning av Varat och Intet – help, blicken, ögat, ser, sedd. I det verket reducerar han med hjälp av ett hålslag Sartres stora arbete till existentiell konfetti. Men i den reduktionen finns också det viktigaste kvar – du, jag, blicken och i förlängningen av de orden det existentiella beroende av varandra som vår tillvaro vilar på.
Hålslagning av Varat och Intet – help, blicken, ögat, ser, sedd / 01-02, 03,04, ur Åtta pappershändelser, FAS förlag, 2020.
När vi samtalar visar Karl-Johan ett tidigt verk han inte har dokumenterat fotografiskt och som när det gjordes hade en sorts berättelse i sig som nu hemsöks av nya betydelser. Ett verk där han frestade på sin syn då han var tvungen att sitta och arbeta med små detaljer på mycket nära håll för att uppnå det han var ute efter. Med tippex täckte han alla ord i en dagstidningssida från Ungern, en dagstidning från åren precis efter det kommunistiska styrets fall. Då speglade det den nyligen avskaffade censuren från den kommunistiska eran, något man lämnat bakom sig. Ett verk som med tiden transformerats och som i boken Osynligheter berättar om hemsökelsen av en ny censur, en ny minneslöshet verkställd av den nuvarande regimen i Ungern.