Det är en av årets första höstdagar när Louise Enhörning och jag sitter under en värmelampa på Skeppsbron i Stockholm. Vi dricker exklusiv läsk och jag undrar var hon bortom himmel och jord helst skulle vilja åka - till havets djup eller yttre rymden? Hon börjar med att berätta att vi människor ser rätt dåligt i förhållande till andra däggdjur. Inte som jättebläckfisken som kan se 100 meter under havets yta. Sedan slår hon fast att hon gärna skulle vilja åka och fotografera både ute i rymden och på havets botten, även om hon kanske inte skulle kunna se så mycket därnere. Men måste man välja? Allra helst vill hon ju fotografera allt däremellan.
Louise Enhörning växte upp i Stockholm och började tidigt och helhjärtat intressera sig för fotografi. Som tonåring fick hon tillgång till föräldrahemmets bastu och byggde ett eget labb. Genom åren har arbetsplatserna förfinats, men hon arbetar fortfarande gärna med vätskor.
LE: I labbet handlar allt om fysik och kemi. Mitt intresse för fotografi är nära sammankopplat med ett stort intresse för teknik och naturvetenskap. Forskning är både en del av min personlighet och en given del av mitt konstnärskap.
JD: Färg är en påtaglig komponent i allt du gör. Hur navigerar du färg?
LE: Färg som en del av den visuella upplevelsen av konst har alltid varit väldigt viktig för mig. Man har kunnat påvisat att vissa människor har ett speciellt utvecklat sinne för färg. Jag skulle tro att jag tillhör den gruppen. För mig har färg alltid haft en egen dynamik. Jag gillar att jobba med färgernas fysiska egenskaper och potential när det handlar om att skapa känslolägen. Det är spännande hur man kan lura ögat och bygga tomhet med färg.
Louise Enhörning: You.
JD: Har du en favoritfärg?
LE: Det skulle vara blå, i så fall. Blått har ett imponerande spektrum; från det allra ljusaste till det mörkaste. Min mamma och farmor älskade blått och i min barndom hade de ofta blå kläder och det fanns mycket blått i huset jag växte upp i. Jag är uppvuxen i skärgården och har seglat mycket. Jag skulle gärna segla jorden runt och vara länge i det blå som är havet och himlen.
JD: Vilken är din relation till himlen?
LE: Jag kan känna en fascination inför tomheten, men jag är mer intresserad av det som är bortom. Rymden är spännande. Som barn ville jag verkligen blir astronaut. Det äventyrliga och okända har alltid fascinerat mig.
Mitt fotografi handlar om att skapa egna rum och egna verkligheter. Jag bygger ofta upp världar och bilder i huvudet, och sedan letar jag upp eller arrangerar den miljön. Bilderna som agerar fond för serien Tomorrowland är tagna på Disneyland i Kalifornien. När jag väl tar mina bilder är mycket redan bearbetat och klart. Mitt fotograferande är ju styrt av tekniker som jag kan kontrollera.
JD: När dyker idéerna upp?
LE: Alltid ur stillhet. Inte när jag läser eller är i vad man skulle kalla inspirerande miljöer. Ofta är det ett motiv som ligger mig nära som dyker upp. En idé som jag sen applicerar på ett samtida fenomen. Kameran använder jag för att undersöka, förvränga och förtydliga de där motiven som finns i mitt inre.
Projektet Agape som presenterar olika aspekter av kärlek föddes exempelvis ur en misslyckad kärleksrelation. Underliggande är jag också alltid intresserad av vår samtid och historia. I arbetet med Agape ville jag utforska hur kärlek, och idéerna om vad kärlek kan vara, har utvecklats genom århundrandena.
JD: Agape-projektet inkluderar en svit över Den villkorslösa kärleken. Bilderna är tagna under vatten, vad representerar den platsen?
LE: Vi har sällan tillgång till vad som sker under ytan och havet har en tradition av att representera det undermedvetna och andliga. Den villkorslösa kärleken symboliseras för en troende som en gudomlig kärlek. En övergripande kärlek och frihet som många också känner i närhet till naturen. Moder jords krafter är påtagliga i vattnen. Om man tänker efter, är det någon kärlek som verkligen är villkorslös så är det väl jordens kärlek till människan?
Louise Enhörning: Heron City.
JD: Främst förknippar jag ditt konstnärskap med ett utforskande av vad det är att vara människa och känslovarelse. På så vis porträtterar du verkligheten.
LE: Det är sant. Robotar och ufon intresserar mig inte. Men hur vi ser och uppfattar världen är jag alltid nyfiken på. Under pandemin är det påtagligt hur många verklighetsuppfattningar som figurerat. Klyftorna mellan människor har vidgats och det finns stora grupper som inte tror vare sig på viruset eller vaccin. Hur vi ser på världen bottnar såklart i olika politiska och kulturella övertygelser. Det är intressant, men det finns också biologiska skillnader mellan arter som fascinerar mig.
Bilderna i sviten Exploria är tagen med ELF-metoden. Jag fick låna och använda mig av en kamerateknik som kan mäta ljus på ett nytt sätt av en professor i seendegruppen på Biologiska institutionen vid Lund universitet. Fotografierna visar ljus som inte når människans eller djurens medvetande, men som kan uppfattas emotionellt. Det var spännande att applicera den här tekniken på mina motiv. Det var första gången en fotograf fick tillgång till den. Jag försökte utesluta tekniken och helt enkelt fota som jag brukar göra. Bilderna i Exploria är ett utforskande av vad verkligheten är och kan vara ett steg i att förstå hur vi människor kan uppfatta världen så olika.
JD: Vad jobbar du med nu?
LE: Ett projekt om en ung kvinnlig racerförare. Jag har precis börjat formulera mig, men utgångspunkten är att jag känner en stark gemenskap med hennes hisnande framfart på jorden. Det hon gör är farligt. Jag tävlade i slalom som ung. En sport som också innebär att man slår sig och alltid utsätter sig för risk. Verket kommer att bli en berättelse om unga kvinnors drömmar.