Bilder: Lauren Davis. 1. DeathIamEatingYou, 2. DenialAndFantasy, 3. TheBodyIsStillWarm, 4. ThereisOrdinarilyNoLanguageForPain.
Sex konstnärer med helt olika uttryck som alla på olika sätt arbetar med frågor aktuella i vår samtid, frågor som kretsar kring begrepp som rasifiering, etnicitet, arv, hudfärg, miljö och strukturer. Begrepp som kan riskera att skymma de komplexa olikheterna sinsemellan de olika konstnärernas verk.
Konstnärer med verk som arbetar på det sätt som Lene Myong pratar om i samtalet med Jane Jin Kaisen i boken Loving Belinda.
”Perhaps because adoptee art sets up a space where one may think critically without the normative
burden of having to hash out solutions to all the problems of the world. You are allowed to ask without having an answer.”
Jane Jin-Kaisen - Loving Belinda
2006 visades Adopting Belinda, del ett i projektet Loving Belinda för första gången i samband med utställningen Rethinking Nordic Colonialism – A Postcolonial Exhibition Project in Five Acts, på Färöarnas konstmuseum i Torshamn. Adopting Belinda tog formen av ett inslag i ett morgonprogram i dansk tv om danska anor. Inslaget visar en intervju med ett amerikanskt-asiatiskt par i Minnesota med rötter i Danmark som adopterat en vit flicka från Danmark. I det mockumentära inslaget intervjuas paret av en dansk tv-reporter om varför de adopterat, om hur adoptionsprocessen såg ut och vad de tänker om det land som de adopterat från. Greppet ställer den dominerande transnationella adoptionsordningen på huvudet. Intervjusvaren parafraserar de ofta generaliserande förklaringar om situationen för det adopterade barnets biologiska föräldrar och situationen i det land som barnet adopterats från. På så sätt sätts narrativen om adopterade barns bakgrund som skapas hos de adopterande nya föräldrarna i kritisk belysning.
Bilder: Jane Jin-Kaisen. 1.Adopting Belinda, Ur:Loving Belinda, Teknik:Videostill. 2. Adopting Belinda - Installationsbild Malmö Konstmuseum, Ur:Loving Belinda, Teknik:Videostill. 3.Loving Belinda, Ur:Loving Belinda, Teknik:Videostill. 4. Loving Belinda, Ur:Loving Belinda, Teknik:Videostill. 5. Loving Belinda, Ur:Loving Belinda, Teknik:Videostill. 6. Loving Belinda, Ur:Loving Belinda, Teknik:Inramat fotografi. 7. Installationsbild - Nordic Delights 2016 Fotografisk Center - photo by Irene Barbara, Ur:Loving Belinda
Knappt tio år senare följs verket upp med två nya filmer, ett familjeporträtt och en publikation. I Revisiting the Andersons intervjuas paret i den första filmen av samma tv-värd och i Loving Belinda intervjuas de av en dansk adoptionsforskare. De år som gått ger inte bara det fiktiva paret en mer komplex personlig historia utan speglar också den kritiska, problematiserande diskussion om transnationell adoption som tagit plats i Danmark och Norden genom konst, forskning och andra initiativ som t.ex. Koreaklubben. Denna adoptionskritiska diskurs har både de agerande i filmen och Jane Jin-Kaisen varit med om att etablera och utveckla genom sina respektive verksamhetsfält.
Genom kortslutningen mellan faktisk realitet och den fiktionaliserade verklighet som verket beskriver skapas en alternativ berättelse som utgår från adopterades egna erfarenheter av att växa upp som transnationellt och transracialt adopterade i Norden. Många adopterade från Sydkorea har börjat beskriva, berätta och problematisera sina egna bakgrundshistorier, via de upplevelser, känslor och erfarenheter som de haft under sina uppväxter som adopterade i Norden.
Verket kompletteras med ett fotografi, ett familjeporträtt av familjen Anderson. Porträttet är taget i helfigur, med sommargrönska i bakgrunden. Den amerikanska medelklassfamiljen poserar tillsammans i sin trädgård i ljusa sommarkläder. Det enda som skiljer porträttet från de gängse bilderna på adoptivfamiljer är inverteringen av hudfärg mellan föräldrar och barnet.
I den publikation som getts ut som en sorts avslutning på verket ges de olika delarna ytterligare tyngd genom samtal mellan aktörerna i verket: Jane Jin-Kaisen själv, Tobias Hubinette och Lene Myong. Alla verksamma på olika sätt i fält som handlar om frågor om identitet, genus, arv och makt. Jane Jin-Kaisen som konstnär, Tobias Hubinette lektor i pedagogiskt arbetet vid Karlstads Universitet och Lene Myong som professor vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stavangers Universitet.
Det enkla greppet att representera adoption genom rasifierade föräldrar och ett vitt barn blir ett ytterst effektivt sätt att synliggöra de makthierarkier som transnationell adoption är förknippade med. Den familjebaserade maktdynamiken relaterad till ålder och kön kompliceras och ställs här i konflikt med den maktordning som grundas på hudfärg.
Med en enkel invertering blixtbelyser Jane Jin-Kaisens verk frågor om familj och makt, arv och miljö, om föreställningar om nationella identiteter och om hur färgad vår blick är av våra olikheter på hudnivå i relation till komplexa frågor om social identitet, familjebildningar och transnationella transaktioner med människor genom att fokusera på några specifika individer.
Jasmin Daryani - The burden of the benefit / The benefit of the burden
Jasmin Daryanis arbeten utgår också från transnationella rörelser. I det tidigare verket To Disembody tog hon upp sina egna rötter och historia och utgick från familjens minnen och berättelser om flykten från Iran via bilder och text. I verket The burden of the benefit / The benefit of the burden fortsätter hon utforska erfarenheter av att vara flykting genom att ta upp frågor om kontroll av olika slag. Dels kontroll av ensamkommande unga flyktingar från Afghanistan, dels kontroll av det som karakteriseras som en invasiv växt.
I verket ställs svartvita negativa bilder av mänskliga kroppar samman med svartvita negativa bilder av växtkroppar (lupiner). Bilderna presenteras med mörkbrun träram av ek och ger associationer till röntgenbilder.
Genom att visa bilder vi inte enkelt kan avkoda ställs vi inför en gåta vi måste reflektera över och inte bara kan avfärda med en slags axelryckning av liknöjd identifikation. Vi måste istället ta oss in i bilderna och försöka förstå vad det är vi ser, vad bilderna berättar. De passar inte in i de flöden av bilder som vill informera, övertala och påverka oss. Det som förenar de båda delarna av Daryanis verk är att de båda hör till omstridda vetenskapliga områden där osäkerhet, tolkningen av fakta och den mänskliga faktorn spelar stor roll.
De negativa bilderna av kroppar berättar om kontroll – kontroll genom genomlysning. Kontroll för att klassificera ålder på de unga flyktingarna från Afghanistan, som om de blir klassade som varandes över 17 år löper en större risk för avvisning än om de är minderåriga. En av de metoder man använder för att åldersbestämma de unga flyktingarna är röntgenfotografi av knän och tänder. En metod som är ifrågasatt av forskare inom fältet p.g.a. av de stora felmarginalerna men som det ofta hänvisas till av de politiker som vill tillgripa ett konkret verktyg som ger bevis och rättfärdigar beslut.
Bilder: Jasmin Daryani. 1. The benefit of the burden / The burden of the benefit _Hand, 2. The benefit of the burden / The burden of the benefit _Profile, 3. The benefit of the burden / The burden of the benefit_Lupinus Albus, 4. The benefit of the burden / The burden of the benefit_Lupinus Hirsutus, 5-6. Gallery Steinsland Berliner Closeup, 7. Gallery Steinsland Berliner.
Lupinen hör till de växter som klassas som invasiva i Sverige. Definitionen av invasiva arter är omstridd och det är otvivelaktigt så att den största bidragande faktorn till problemen med invasiva arter är människan. Ta t.ex. importen av kaniner till Australien på 1870-talet, gjord för att det skulle kunna finnas något att jaga. Bristen på naturliga fiender gjorde att kaninerna spred sig över stora delar av kontinenten och ses numera som ett skadedjur som äter upp växtligheten. Och nu sker stora förändringar i djurs, insekters och växters biotoper p.g.a. klimatförändringar orsakade av oss.
På olika sätt försöker vi sedan hantera de problem som följer, i blomsterlupinens fall genom begränsning av var den får fäste. Lupinen har en global förflyttning bakom sig. Den importerades från Nordamerika som en dekorativ trädgårdsväxt och spred sig sedan vidare och förvildades redan i slutet av 1870-talet, men inkräktade på andra växters biotoper och ses nu som ett hot mot den biologiska mångfalden. Samtidigt är lupinen en älskad växt som kommit att ingå som en del av det vi identifierar som ett ”svenskt” landskap.
I koncentrerade abstraktioner kan fotografier berätta om komplexa skeenden med metaforiska bilder och skapa en provokativ historia som får kraft från bildernas koppling till politikens hanterande av faktiska situationer och vetenskapens begränsningar.
Emma Dominguez – Om plats, exil och ärr
Emma Dominguez verk är bokstavligen hudnära. Om plats exil och ärr består av bild och text, närbilder av hennes mors hud och ytor från byggnader i hennes uppväxtort placerade intill varandra.
Fotografierna är 1x1 meter stora, placerade bakom glas och genom färgtoner och ytornas former likställda med varandra. Veckad hud, ärrad hud, åldrad hud mot slitna betongytor.
Textdelen av verket är brev från modern till Försäkringskassan, brev där hon överklagar beslut tagna att sänka sjukpenningen, eftersom Försäkringskassan inte anser att hon har nedsatt arbetskapacitet pga av arbetsskador. Breven är placerade på skyltar placerade framför bilderna, skyltar som påminner om verktexter.
Det är både en plats och en person som skildras. En plats och en person intimt knutna till varandra. En uppväxtplats och en person knuten till uppväxten, en mor. Båda har fostrat, skapat och format. Modern har sina ärr, sin hud präglad av tid, av det arbete som format, böjt, slitit, nött och tärt på kroppen. Spår av kroppsarbetet hon gjort för att försörja sig och sin familj.
Bilder: Emma Dominguez. 1. Albyvägen, Ur: Exil, Plats och Ärr. 2. Steloperation, Ur: Exil, Plats och Ärr. 3. Bukspottkörtelcancer, Ur: Exil, Plats och Ärr. 4. Helhetsbild Exil, Plats och Ärr, Ur: Exil, Plats och Ärr. 5. Exil, Plats och Ärr bild1, Ur: Exil, Plats och Ärr. 6. Exil, Plats och Ärr, Detalj2, Ur: Exil, Plats och Ärr. 7. Exil, Plats och Ärr, detalj3, Ur: Exil, Plats och Ärr. 8. Forvägen, Ur: Exil, Plats och Ärr. 9. Fibriomyalgi, Ur: Exil, Plats och Ärr. 10. Fibriomyalgi, Ur: Exil, Plats och Ärr. 11. Tingsvägen, Ur: Exil, Plats och Ärr
Förortens ytor bär spår av erosion, av väder och vind, av de som rört sig i miljöerna och som samtidigt formats av samma miljöer. Miljöer som på olika sätt gett identitet, identitet som precis som olika uppväxtorter värderas olika beroende på var de är situerade och både hatas och älskas.
Oavsett vad, en hemmets miljö och som därför bär på en stolthet oavsett hur den format en. Som när den lämnats lever i minnet med allt vad det innebär av glädje, sorg, ilska, längtan, besvikelse.
Den exil Emma Dominguez tar upp i titeln på verket är dubbel, moderns exil från landet hon föddes i och nu Emmas känslomässiga exil efter flytten från uppväxtorten, något hon också skildrat i videoverket XXX . I detta verk är känslorna mer dova, ligger under ytan och förmedlas genom den nyktert registrerande fotografiska blicken riktad mot huden och ytorna som ges påtaglighet och tyngd genom den tid som finns närvarande i erosion och ärr.
Verket är samtidigt en del av en kollektiv process där 11 konstnärer, alla med mödrar som på olika sätt lidit fysiskt och/eller psykiskt på grund av överbelastning på arbetet eller genom avsaknaden av arbete. I sin helhet kommer denna process visas på Botkyrka Konsthall. Om plats, exil och ärr är ett exempel på hur Emma Dominguez kombinerar aktivism och konst.
Lauren Davis – Imperialist Nostalgia
Imperialist Nostalgia är ett verk som först förför och sedan förfärar. Det är fotografiska kollage bestående av växter, frukter, reptiler från tropiska länder och bruna kvinnors kroppar. Kollagen är frilagda mot pastellfärgade ljusa bakgrunder. Med enkla vita ramar är de diskreta och icke påträngande och påminner i sättet de är ramade om grafiska blad i offentliga miljöer. Kollagen minner om de klassiska av Heartfield och Rodtchenko men är mer lågmält förföriska, döljer sina berättelser bakom en stil som lockar in betraktaren och nästan får en att ta miste på avsikten. De ligger i samma visuella frekvens som reklam, som en slags visuell balsam och skulle vid första anblicken kunna vara lika visuellt ofarliga som många av de bilder som hänger på hotell o i restauranger.
Växter och kvinnokroppar i kombination har ofta kopplats ihop med en förförisk skönhet och även här har bilderna en estetiserad attraktionskraft i arrangemangen men i sitt objektifierande och jämställande av kroppsdelar med dekorativa växter pekar de på hur bilder skapar utrymme för just förtingligandet av kroppen. I ett närmast dissociativt betraktande blir kropparna till stycken av kött mer än individers ben och armar. De inkorporeras i en objektifierande ekonomi av visuell njutning där kroppar värderas efter former, färg och förmåga att vara begärliga.
I samspelet mellan den övergripande titeln, de enskilda bildernas titlar och kollagen i sig växer en berättelse om århundraden av kolonisation fram, kolonisation av mark, av jord, av resurser och om reduktionen av kroppar till handelsvaror och begärsobjekt. De pekar på en större ekonomi, en ekonomi som kan kopplas tillbaka till de kroppar som blev reducerade till varor i slavhandeln.
Frida Orupabo - @nemiepeba
I vad som nu pågått i sju år, en evighet på internet, har Frida Orupabo använt instagram som en plats för att göra utforskningar av könsroller, identiteter och ras via bilder, filmer och texter.
Hennes galleriverk är som koncentrerade reduktioner av det flöde som finns på hennes instagram @nemiepeba. De är större, mer solitära, drabbar i sin enskildhet och genom sin fysiska påtaglighet men kan ibland gå förlorade mot den vita kubens ödslighet. Men med instagrams kaleidoskopiska flöde som klangbotten lyfter de och blir när de fungerar bäst som en slags dragplåster för flödet på instagram.
Bilder: Frida Orupabo. 1-12) Dokumentationsbilder och installationsvyer från utställningen “Two thirds pleasure” på Galerie Nordenhake, Stockholm, 2018. Pressbilder, med tack till Galerie Nordenhake.
På instagram är hon friare, mer associativ och låter stillbild, rörlig bild och text interagera med varandra på ett sätt som gör kopplingarna mellan inslagen skrämmande, överraskande, hysteriska, obegripliga ömsom begripliga men aldrig ointressanta. Det är som om hon konstant prövar och utvecklar både sina egna idéer och tankar mot andras och skapar ett nytt bibliotek av bilder ur historien, från filmer, från konstverk och böcker. Att försöka beskriva det i text känns otillräckligt och nästintill dumt.
Den främsta kvaliteten som ibland undflyr galleriverken är den mångtydiga surrealistiska drömlikheten. En känsla som ibland är lätt, skör, spöklik men också kan vara mardrömsartat skrämmande. När hennes fysiskt utställda verk kombineras med andras som tillsammans med Arthur Jafas på Moderna Museet växer hennes verk och laddas av det flöde av bilder, filmer och verk som visas samtidigt med hennes.
Det är i den hypnotiska ansamlingen av visuella kopplingar som jag dras in i hennes instagram och där hon på ett effektivt sätt utnyttjar instagramstrukturens förmåga att fånga oss i det visuella som basen för hennes instagramverk finns. Dessutom kompletterar hon det ofta med korta textinformationer om var materialet kommer ifrån och det gör det möjligt att söka vidare, att för den nyfikne leta reda på det bakomliggande sammanhanget, att fördjupa sig historiskt, att låta söklusten föra en vidare. Där öppnar plötsligt nätet upp sig som ett kontinuerligt växande arkiv med multipla klangbottnar, via instagramflödet, till en källa för de många olika sorters kunskap det ibland kan vara.
Salad Hilowle – Untitled Sarong Museum
I Untitled Sarong Museum bedrivs ett annat spel med bilder, dels de bilder som ingår i en institutionaliserad värld, den samtida konstscenens kanon i museimiljö. Mot och med verk av Jeff Wall och Cindy Sherman agerar protagonisten i Salad Hilowles verk. Hans protagonist och alter ego i bilderna speglar sig mot deras verk, tillber dem eller institutionen, betraktar dem, testar poser från verken. Mest effektivt är det i relation till det spel av blickar som uppstår oavsett om det är porträtt som i Jeff Walls verk eller självporträtt som i Cindy Shermans fall. Salads verk är ju också självporträtt och ett slags prövande av en identitet.
Hilowles verk är metareflekterande och reflekterande i relation till den roll rasifierade konstnärer har i dessa samlingar. De är det inte bara på en deskriptiv nivå utan också på det sätt som de färdigställts, fotograferade analogt är de som den mesta analoga filmen numera inskannade och i den processen frångår Salad Hilowle det normativa färgfiltrerandet som han borde göra. Istället för att justera svart och vitpunkt eller neutralisera bildernas färgåtergivning låter han dem få en grönblå ton och en mjuk gråaktig kontrast där dammpartiklar och annat skräp lämnas därhän på bilderna. Normen frångås, det tekniskt perfekta åsidosätts och ett annat sätt att tala tillåts träda fram. I det uttrycket blir bilderna inte bara i vad de visar, utan också genom hur de visar det, ifrågasättare av normer, normer för vad som ingår i samlingar, vilka som agerar på bilderna och efter vilka normer bilder färdigställs.
Färgfiltreringen och kontrasten får mig osökt att tänka på Kodaks färgfilmer som ända till 1970-talet tillverkades för att skapa bäst separation och färgåtergivning i ljusa, mer reflekterande hudtoner och kalibrerades efter ”ShirleyCards”, bilder tagna på en kvinna med ljusa hudtoner i vita kläder. Först 1995 gjordes nya kalibreringskort med modeller i olika hudtoner och olikfärgade kläder även om det naturligtvis precis som tidigare var unga kvinnor på bilden.
Salad Hilowles verk är ett effektivt nytt försök att rekalibrera våra blickar på olika typer av normativa instanser.
Svante Larsson är medlem i Verkgruppen, konstnär, skribent och tidigare lektor i fotografi på Konstfack. Där var han också ansvarig för kursen Fotografins och videokonstens historia. Svante Larsson är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm 1996-99.
Jasmin Daryani är bildkonstnär, utbildad vid Konstfack, och Maria Bonnier-Dahlinstipendiat. Hon utforskar i sin praktik den sociala, lingvistiska och politiska konstruktionen av migration. Genom upprepning och omtagningar berättar hon om egna och andras erfarenheter i relation till samtiden och historien.
Lauren Davis är en interdisciplinär konstär som är född och bosatt i USA, utbildad på Konsthögskolan i Norge. Davis arbeten tar upp den mänskliga kroppen som objekt och specifikt avsaknaden av språk kring institutionaliserad rasism och det påverkar den svarta kroppen.
Emma Dominguez arbetar som konstnär, scenograf, pedagog och aktivist. Hennes arbeten berör kamp i olika former, både strukturell och personlig. Hon är utbildad vid Konstfack och aktuell som deltagare i utställningen Mothers på Botkyrka Konsthall.
Jane Jin-Kaisen är bildkonstnär, född på Jejuön, Sydkorea adopterad till Danmark i 1980. Verksam i Köpenhamn och Berlin, Återkommande teman är minne, migration och översättning i korspunkten mellan det personliga och det kollektiva. Representerade Korea på den 58e Venedigbiennalen och är nyutnämnd professor på Kunstakademiet i Köpenhamn.
Salad Hilowle (f. 1986 i Somalia) uppvuxen i Gävle. Arbetar som konstnär och filmregissör med erfarenheten av att befinna sig i ett mellanförskap. Salad Hilowle har en MFA från Kungl. Konshögskolan i Stockholm och arbetar just nu med en långfilm med arbetstiteln Tungomål, och är även Bernadotteastipendiat 2020 genom Konstakademin.
Frida Orupabo är sociolog och konstnär, bosatt och verksam i Oslo, Norge. Hennes arbeten består av digitala och fysiska kollage i olika former som utforskar frågor relaterade till ras, familj, kön, sexulaitet, våld och identitet.
TILLBAKA | NÄSTA
