Johannes Samuelsson: 1) Med gul himmel i bakgrunden (2018), från Den gula barnvagnen. 2) Klädlina 2, före detta Brattby Vårdhem, Brattby (2015), från Bärtider. 3) Klädlina 1, före detta Brattby Vårdhem, Brattby (2015), från Bärtider. 4) Superkargör (2008), från Att skriva ett modernt äventyr.5) Folk väntar på Ostindiefararen Götheborg III (2007), från Att skriva ett modernt äventyr. 6) Macka 240 med dekoration av Sonja Samuelsson! Ett samarbete med Nils Olsson och @karingreen (2023), från 400 mackor för Göteborg.
Temat Subjektivt/Objektivt – får mig att tänka på Johannes Samuelsson och hans praktik. Jag vill starta en konversation med honom och se vart den leder. Här följer är en redigerad variant av den mailväxlingen. /Svante
SL (Svante Larsson):
Hej Johannes,
först en fundering kopplad till numrets tema. När man googlar ditt namn så visar listan på sökträffar upp dig som ”artist and documentary photograper” och i din biografi på hemsidan står likaså ”konstnär och dokumentärfotograf”. Är de etiketterna överensstämmande med subjektivitet/objektivitet och i så fall hur tycker du, och i vilken grad?
Det andra jag undrar över är hur du ser på förhållandet mellan text och fotografi när du arbetar med dina projekt. Vad har de två sätten att förmedla för roller? Vilken är mer autentisk, vilken förmedlar mer sanning än den andra?
JS (Johannes Samuelsson):
Min första fotografiska förebild var Sune Jonsson. Det var en spanskalärare och en samhällskunskapslärare på gymnasiet som synkront ansåg att de såg samhörighet mellan våra fotografier. Egentligen finns det få likheter mellan mina första egenframkallade suddiga fotografier av mormor sittandes vid sitt köksbord i Luppio och Sune Jonssons ikoniska bilder av obsoleta småbönder. Men Sune Jonsson är ortens stolthet och var fortfarande aktiv här när jag gick på gymnasiet, ibland är det som om det aldrig funnits någon annan fotograf i Västerbotten. Vi har till och med ett Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi (som visar mycket bra annan fotografi). Hur som helst så kom jag att identifiera mig mer med Jonssons fotografi än med de andra jämnåriga eleverna som läste på estetprogrammet, själv läste jag på naturvetenskapliga programmet och var en medelmåtta på bild. Jag valde ofta hemkunskap som tillval om det gick. På gymnasiet letade jag febrilt efter nån sorts hobby och identitet efter att jag skadat mig i knäet under högstadiet och under årskurs två på gymnasiet tvingats ge upp mina basketdrömmar. Sedan dess har jag hållit fast vid det dokumentärfotografiska epitetet och lagt till konstnärsrollen i samband med mina universitetsstudier på Högskolan för fotografi. Jag tror att de båda titlarna främst handlar om ett desperat sätt att bredda möjligheterna till exponering och möjliga inkomster i form av stipendier och så vidare. Jag minns dock att jag när jag började på Högskolan för fotografi kämpade med att hitta ett recept på hur jag skulle göra konst. Nu räckte det inte med att fotografera gammfolk i deras kök eller i deras rum på ålderdomshemmet, där jag extrajobbade. På något sätt kom jag fram till att konstnärliga fotografier skulle vara personliga och allmängiltiga på samma gång. Lösningen för mig blev att börja skriva dagbok som jag sedan kombinerade med ett trevande journalistiskt angreppssätt. Långt senare insåg jag att jag hade börjat använda fotografrollen för att få tillgång till personer och sammanhang som jag var nyfiken på. Resultatet av fotosessionerna var inte lika viktiga, däremot började jag maniskt att anteckna och spela in mina samtal med en zoom som jag gömde i min ryggsäck. Nu tänker jag att fotografierna har en viktig roll i mitt arbete och att de öppnar upp för subjektiva läsningar av materialet medan skrivandet pekar mot specifika, man kanske skulle kunna säga objektiva, läsningar istället. Självkritiken som jag bygger in i texten handlar nog om att jag vill skapa en spänning, både för mig själv och för läsaren, i berättelser som annars är ganska alldagliga.
SL:
Tack Johannes!, blev överraskad av att inte bli överraskad av det du skrev om förhållandet mellan text och bild. Varför jag överhuvudtaget inte blir överraskad får mig att fundera på om jag kanske ändå läser in nåt annat i fotografierna än det du beskriver. Men om jag börjar med dina texter så håller jag med. Det är texterna som bär det objektiva genom sin specificitet, trots att de väldigt mycket är präglade av ett berättande med dig som ciceron, som gör ditt skrivande jag tydligt närvarande. Det får mig att tänka på journalisten Glenn Greenwald som i The Guardian avslöjade NSAs övervakning av elektronisk kommunikation med hjälp av Edward Snowdens läckta dokument. Han är av åsikten att en journalist inte kan vara objektiv. Lite av en annan skala och kanske än mer spektakulärt än dina projekt, men det finns en likhet i något som återkommer i flera av dina projekt, en slags strävan att genomlysa. Det går igen i Ostindiefararen, i Bärtider, i Korvkriget, och verkar transformeras till att också lyfta fram det dolda och förbisedda. Men tillbaka till fotografierna, visst har väl ändå de också en slags roll som bevisbärare trots allt? Är inte de också med för att visa de som tar del av dina projekt (för oss som inte var med på plats) att det skett. Här halkar jag ju onekligen direkt ner i det gamla indexikala träsket och fotografiet som bärare av "verkligheten". På vilket sätt, mer konkret och specifikt, öppnar dina fotografier upp för något mer subjektivt tänker du?
JS:
Visst är det så att fotografierna förmodligen läses som indexikala representanter för verkligheten. Men jag föreställer mig att eftersom jag i princip alltid är för sent ute, det är ganska ofta spår som jag fotar, och eftersom jag väldigt sällan porträtterar en specifik händelse att betraktaren ändå kommer läsa in egna tolkningar i det visuella bildmaterialet. Detta gäller väl nästan all fotografi? Skulle de mot förmodan läsa texterna i böckerna så blir det genast mer styrda i sin tolkning, alternativt lär de sig något om t.ex. bärbranschen. Jag tror inte heller på objektivitet, dock tror jag på fakta. Jag har mött personer som påpekat att de egentligen inte vill läsa mina texter efter att de sett mina foton, de vill helst slippa mitt pekfinger och eftersom jag är som jag är, för att citera en av Västerbottens värsta politiker, och eftersom jag själv lärt mig en massa saker och stundtals haft roligt när jag skrivit mina texter så har jag svårt att förstå det förhållningssättet. Ibland när jag känner mig misslyckad så tänker jag att det är all denna sakprosa, som min kompis litteraturvetaren kallar det, som jag envisas med som gör att jag inte hör hemma i varken konst- eller fotovärlden. Men det är ju så klart bara ett hjärnspöke och ett uttryck för den internaliserade underdogkänslan som konstnärsyrket verkar föra med sig. Nu hamnade jag kanske off topic?
SL:
Tänker att vår topic har att göra med det du beskriver. Att reaktionerna, andras motstånd mot texterna och din villrådighet, möjligen kommer av det obekväma som ibland följer med den sortens fakta som komplicerar och stökar till livets ordinarie flöde. Den sortens fakta som kanske får en att undra om det verkligen är rätt att köpa de billigaste bären i butiken. Det är där jag tänker att det också händer nåt speciellt i relationen mellan text och bild. Det är ju som du säger. Man kan studera bilderna för sig, sugas in i dem eller stötas bort av dem, vara oförstående eller undrande, men ensamma utan texten så väcker de oftast mer frågor än svar. Visst berättar de mer än tusen ord, men vilka ord då? Utan sammanhang blir ord staplade på varandra lite som att läsa en ordlista. Det kan fungera för den som vill pussla och bygga men det kan också ge för mycket motstånd.
Lättare då att vila i bilder, sugas upp av det sköna, det förföriska...om sånt erbjuds vill säga. Och kanske kan det ge en ingång till motståndet hos en som inte vill läsa texterna, inte vill se vad spåren berättar och inte vill stå ansikte mot ansikte med de fakta du presenterar. För det kan tvinga en att se spåren av en verklighet vi alla, de, jag och du lever i på, gott och ont. En verklighet som vi ibland kan påverka på individnivå med med vissa val, (som att inte köpa de billigaste bären oreflekterat). Och ibland kan fakta göra att man får stå där och får tugga i sig att det här kan mina individuella val inte påverka och då får man antingen ge blanka fan i det eller hitta andra sätt att försöka ändra på det som faktan visar.
Och där tror jag nog att fotografiet fortfarande spelar roll. Det har sin speciella tyngd, sin egen gravitas, trots den lätthet med vilken man numera kopplar loss det indexikala från bilden via appar med allt högre grad av illusionistisk trovärdighet. Jag tänker att du arbetar med både text och bild på ett sätt som är både dokumentärt och journalistiskt men som också numer fått sin speciella plats på konstfältet. Tänker på hur du nämner både Magnus Bärtås och Petra Bauer i Ett modernt äventyr och den typen av essäistik som de och du gör oavsett bok eller filmisk form har fått en specifik arena inom konsten och i gränssnittet mellan det akademiska skrivandet, konsten och det samtidsdokumenterande. Där finns en annan tråd till det fotografiska, till beviset, det dokumentalistiska som du ju också arbetar med när du aktiverar arkiven och det minne som de utgör. Ett minne som ibland är fullt av hål och bortträngningar och de hålen försöker du fylla, skapa mening i genom att använda både ord och bild.
JS:
Anahita och Sonja är på badhus och jag och Esther är hemma idag. Jag passar på att skriva en replik medan hon sover. Sen blir det fullt ös med allt vad det innebär att ha småbarn. Det arbetssätt som de projekt vi skriver om i våra mejl passar inte med småbarnslivet. Arbetslivet passar inte med småbarnslivet. Jag känner mig just nu ofta ganska splittrad och hinner inte riktigt följa de researchtrådar som jag påbörjar fullt ut. Eller såhär. Arbetstempot har gått ner avsevärt vad gäller de researchtunga och textbaserade projekten, som även ofta innebär nån sorts fältarbete och även aktivistiska inslag. Kanske skulle man kunna säga att det är amatöristiskt etnologiskt fältarbete? Korvkriget, Antons skrotkaminer för utomhusbruk och Att skriva ett modernt äventyr skulle till exempel inte kunnat göras på samma sätt idag. De byggde på en ständig närvaro och flexibilitet som jag saknar nu. När som helst kunde något intressant hända som jag ville försöka dokumentera, jag gissar att Sune Jonsson höll på så där på sin tid. Men han hade inte barn. Jag kan inte föreställa mig stressen att behöva vabba samtidigt som jag genomförde Korvkriget med Helmer. Bärtiderprojektet är lite annorlunda eftersom det får gå lite mer i vågor, följer bärsäsongen, och där försöker jag att inte hänga upp praktiken på specifika personer. Där kommer skrivandet också lite mer pö om pö.
Det är här mina andra projekt kommer in i bilden: mitt tecknande, "Det lysande barnet" och alla mackor som jag fotograferar. Vi har ju inte skrivit om dem här, även om jag ser att du är flitig på att gilla dom. I dessa projekt har gestaltandet fått följa med min vardag och skrivandet fått ge vika. Du har ju placerat in mina andra projekt i ett fint konstnärlig fält som jag känner att jag hör hemma i, i alla fall de dagar jag lyckas trycka undan min underdog. Och jag gillar verkligen tanken på att jag aktiverar arkiven, det har jag nog med mig bland annat från en föreläsning som jag såg med Petra Bauer under studietiden. Men även från hennes film Der Fall Joseph som jag nämner i "Att skriva ett modernt äventyr". Jag hade även Niclas Östlind som lärare på Högskolan för fotografi (Hff), våra samtal betydde mycket för att jag skulle tro på min praktik. Att Hasselblad Center i Göteborg vid ett flertal tillfällen både ställt ut och stöttat mig och oss som läste på Hff på den tiden har också gjort att jag känt en trygghet att sedan fortsätta att jobba lite mer utanför fotokontexten här uppe. När jag läste min master höll Cecilia Grönberg på med sin avhandling och att se hennes fotografiska arbeten växa fram i relation till all text som hon och Jonas J Magnusson producerade (och samplade o.s.v.) har också varit viktigt. I min klass på Hff gick även Kerstin Hamilton och David Molander och de var oerhört viktiga för mig när det gällde att hålla kvar min tro och lust för den dokumentära praktiken. Jag tror vi gjorde det tillsammans. Jag och Kerstin jobbade ihop som lärare på sommarkurser på Hff i 6 år. Det finns ju så många andra som hjälpt mig genom åren, både lärare, kollegor och vänner, men vad gäller den dokumentära praktiken så tror jag de personer jag nämnt ovan varit de viktigaste. Hoppas jag inte glömt nån nu!!!
Angående boken som form så vill jag lägga till att jag ofta jobbar med den för att jag vill att mina arbeten ska finnas IRL även när de inte ställs ut i utställningsrummet. Jag har även upptäckt att böckerna är superbra för mig när jag vill introducera mig för personer som jag vill intervjua. De hjälper till att konkretisera min praktik inför andra även om de projekt som jag kanske just har påbörjat är väldigt stapplande och prövande. De visar att det i slutändan förhoppningsvis kommer bli något att hålla i.
Nu vaknade Esther.
SL:
Läser våra mail och tänker på Charles Sanders Pierce igen. På indexikalitet och två bilder i början av boken Bärtider. Hur de ser ut som modernistiska målningar, som abstraktioner bestående av ytor, färg, form. Och utan tolkning förblir de det. Det måste till kunskap, fakta för att de ska kunna släppa ifrån sig något mer än ytans förföriska abstraktioner och där kommer texterna i boken in.
Bilderna utan text ger ingen möjlighet till avkodning om man inte likt Sherlock Holmes är begåvad med närmast övernaturliga sinnen och encyklopedisk referensbank till minne. Johannes texter utgör den tolkande länken till de fakta som grävts fram genom samtal, genom grävande i arkiv, genom insamling och dokumentation. Men utan bilderna ingen tyngd, ingen förankring i det vi benämner verklighet. Fotografierna ger både abstraktion och tyngd, och skapar i projekt som Bärtider och Ett modernt äventyr den länk till verkligheten som gör oss påminda om hur Johannes görande i projekten skapar genklang, återverkan och konsekvenser i våra liv genom de val vi sen måste göra.