TILLBAKANÄSTA

Jag tänker på Signe Brander

Text: Helen Korpak, Verk: Signe Brander
publicerat: 2019-10-01

Fotografi Signe Brander, Helsingfors stadsmuseum 1)Pengerkatu/Terassgatan, 2)Kasarmikatu, piharakennuksia/Kaserngatan, gårdshus, 3)Etu-Töölö, Pikku Berga/ Främre Tölö, Lilla Berga, 4) Porthaninkatu/Porthansgatan, 5)Puolustusvalleja Eirassa/Försvarsvallar i Eira, 6)Ruoholahdenranta/Gräsviksstranden, 7)Sauna Marie-Badin sisäänkäynti pihan puolelta/Bastu Marie-Bads gårdsingång, 8)Villa Arkadia pihan puolelta/Villa Arkadia sedd från gårdssidan, 9)Sirkusteltta Arkadian huvila-alueella Läntisen Viertotien varrella/Cirkustält på Arkadias nöjesområde vid Västra Chausséen, 10)Torikauppaa Kauppatorilla/Torghandel på Salutorget, 11)Työläisten vappukulkue Senaatintorilla/Arbetarnas första majtåg på Senatstorget.

I.

Jag tänker på Signe Brander.

Återupptäcktes hon för ett decennium sedan? Jag har ingen aning. Jag tror det. Då var i alla fall hennes bilder överallt. Svartvita fotografier föreställande Helsingfors, tagna för hundra år sedan. Jag minns distinkt hur jag och min bästa vän tittade på dem och talade om vad som hänt med platserna som Brander avbildat. Det är svårt att känna igen dem trots att jag kan min hemstad. Jag vet exakt var Eira tar slut och Rödbergen börjar. Jag vet namnen på gatorna från Havsgatan till Lyckovägen. Men det är nästan omöjligt att få det Helsingfors som för ett sekel sedan fastnat i de ljuskänsliga salterna på Signe Branders glasnegativ att överlappa med de Helsingforsbilder jag har sparat i mitt minne. Jag kan detaljerna, men det är fel detaljer...

Överlappandet. Det är ett underligt fenomen. Länge trodde jag det var något som bara hände människor i fiktionen, det där med att se det förgångna som en tunn film över nuet. Men sedan upplevde jag det en gång, när jag var 27 eller 28, när jag besökte min kusin i lägenheten som brukade vara våra morföräldrars men som nu var hennes hem.

Jag minns varje detalj i bostaden på Vävaregatan som den existerade i min barndom. Jag kommer exakt ihåg texturen på gummikrokodilen som bodde bakom televisionen och den skrovliga tapeten i morfars arbetsrum... Jag brukade pilla bort bitar av den när jag övernattade i det mörka, långsmala rummet. Jag sov i bäddsoffan och klämde ner mig i glappet mellan soffan och väggen, i ett underligt limbo, obekvämt men tätt, tryggt. Jag minns allt, från tonen på den gulnade inplastade muminplanschen på toaletten till doften i köket efter att mormor suttit instängd där och rökt en cigarett vid fönstret. När jag nu som vuxen för första gången steg in i den nyrenoverade lägenheten såg jag med chockerande klarhet det gamla ovanpå det nya, som en flimrande bild. Det murriga, välbekanta som blekt överlappade det ljusa och nya. Det gjorde ont en stund.

Det gör alltid ont att tänka på tiden.

Pursimiehenkatu 16. - Kankurinkatu:vävarg 3, 1..jpg

Fotografi Signe Brander, Helsingfors stadsmuseum Pursimiehenkatu/Båtsmansgatan 16. - Kankurinkatu/Vävargatan 3. Detta var Helen Korpaks mormors och morfars gata, hennes barndoms landskap, här så som det såg ut före vår tid, på Signe Branders tid, med himlen flammig av framkallningskemikalier.

Men det Helsingfors som dokumenterats av Signe Brander är ingenting som jag personligen upplevt, och det gör därför inte så ont att se det. Jag sörjer inte det där förlorade Helsingfors på samma sätt som jag sörjer allt det jag själv upplevt eller haft och som inte mera finns kvar. Ser jag en bild på ett vackert hus som rivits tänker jag med en suck: synd. Synd och skam. Så fint det var... Sedan minns jag hur bra det är med värme och innetoalett. Fast alla de nya hus som byggs nu är så satans fula, de är fula både till det yttre och till det inre. Jag försöker gång på gång förstå hur det är möjligt att denna åsikt är modern – för inte tänkte man ju så förr, om man tänker på hur mycket gammalt och vackert som gladeligen rivits eller spacklats över för att ge plats åt det nya. Fyrtornet i Alexandria byggdes runt 250 f.Kr. men dess sista återstående stenar flyttades utan prut till en ny plats 1700 år senare och användes för att bygga något nytt.

När blev en ruin värdefull? Är det vår tids sjukdom, att klänga sig fast vid det gamla? Det är så svårt att tro på framtiden i en tid av dystopier. Vad trodde de som fotograferade storstäderna för hundra år sedan? Att framtiden tillhör staden? Eller dokumenterade man bara utan desto större kontextuella tankegångar....

II.

Artikeln på finska Wikipedia är förvånansvärt lång; den är något att ögna igenom snarare än att läsa. Signe Brander. 1869-1942. Kringresande dokumentärfotograf från och med början av 1900-talet. Samma ålder som jag är nu, lite äldre. Trettiplus. Vuxen. I arbetslivet. Gamla slagfält, Helsingfors stad, herrgårdar: en enhetlig men mångsidig karriär.

Bläddrar neråt neråt neråt i artikeln.

Signe Brander, död 17 maj 1942, ålder 73, plats: Nikkilä mentalsjukhus i Sibbo.

Det känns i magen. Det låter banalt, pinsamt att skriva så. Men tankarna går osökt till tonårens sommarjobb på äldreboendet, på mentalavdelningen (det har ett bättre namn nuförtiden, vad det nu kan vara, någon modern eufemism). Det blir direkt så fruktansvärt annorlunda när det handlar om äldre människor. Jag har svårt att formulera någonting om arbetsupplevelsen. Ensamhet. Rummen med blommiga tapeter, och alla de som bodde med de tapeterna som de inte hade valt själva: hon som varit inlagd en stor del av sitt liv, schizofreni, ostimulerad, onåbar, det vänliga leendet, den oseende blicken, aldrig någon på besök, de korviga strumporna, smörja den tunna tunna huden, vem betalar för vistelsen, vem var hennes föräldrar, hur var hon som barn... Och något år senare på det andra äldreboendet. Ensamhet så tät att man kunde ha skurit igenom den med kniv. Hon som isolerades för att hon skrek av ensamhet på kvällarna. Jag kan knappt skriva om det.

Nikkilä mentalsjukhus, jag klickar på wikipedialänken. Artikeln är kort och den blir alarmerande snabbt. Fortsättningskriget, var fjärde patient dör, 247 personer, hunger, sjukdom, undernäring. Signe Brander: död 1942.

Fast det visar sig vara en ödets ironi: likt så många andra på Nikkilä år 1942 var inte Signe Brander inlagd för mental ohälsa, utan förflyttad från ett vanligt sjukhus i Helsingfors på grund av bombningarna. Blind och sjuk, över 70 år gammal, transporterad till tryggheten på landet.

Det är fascinerande hur blixtsnabbt denna information tar över allting i min hjärna, den äter sig in i fotografierna och lägger sig över all den information jag har sedan tidigare. Ett narrativ har uppstått, för det man klassar som tragedier känner man ett behov att tillskriva någon mening. Plötsligt finns det ett grymt skimmer över Signe Branders fotografier. Det är som i den där dikten av Czesław Miłosz i vilken diktjaget promenerar längs med Seine vid soluppgången och tänker på samma krig som Signe Brander var en sidoskada i:

 [...] I was here when she, with whom I walk, wasn't born yet
And the cities on a distant plain stood intact
Before they rose in the air with the dust of sepulchral brick
And the people who lived there didn't know. [...]

Att människorna i det förflutna levat utan att veta vad som ska komma, utan att veta om den skräck och sorg och ondska som väntar i framtiden, medan vi i nuet ser deras tragedier som ofrånkomligt sammanflätade med hela deras liv. Jag kan inte se Signe Branders bilder som jag gjorde tidigare. De är plötsligt symboler för tidens framfart på mer än bara ett sätt, trots att jag vet att konsten ska få stå för sig själv.

Men när man själv lever i dystopiernas tid och är alldeles för medveten om allt det hemska som väntar i framtiden, då är det kanske tillåtet att ibland låta bli att skilja på en konstnär och hennes verk. Att sörja över världen genom att samtidigt både sörja och glädjas över den lyckliga ovetskap med vilken någon i det förflutna rört sig mot tragedin.

Helen Korpak är skribent och fotograf med en master i fotokonst från Aalto universitetet. Hon är konstkritiker vid den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet och driver tillsammans med tre andra galleriet Kosminen i Helsingfors. Hon delar sin tid mellan Helsingfors och Stockholm.

Signe Viola Brander (1869-1942) var en finländsk fotograf som är mest känd för sin dokumentation av Helsingfors, utförd på uppdrag av stadens fornminnesnämnd mellan åren 1907-13. Utöver huvudstaden fotograferade hon även Finlands herrgårdar under en period på två decennier.

Källor:

Czesław Miłosz: New and Collected Poems 1931-2001. Penguin Classics, 2006.

TILLBAKANÄSTA