Lotta Törnroth. 1) Fullmåne oktober 2020. 2) Kolonihamnen (Nuup Kangerlua), 80x80cm, 2019, ingår i verket Imaginära öar. 3) Nordlys (Nuup Kangerlua), 80x80cm, 2019, ingår i verket Imaginära öar. 4) Månen (Nuup Kangerlua), 80x80cm, 2017, ingår i verket Imaginära öar.
Det är som att jag blundar, mörkret omsluter mig och bränningar dånar in mot klipporna. Landskapet framför mig finns bara i mitt minne, ett landskap som drastiskt förändrats av mörkret. Jag har längtat hit, till havet. Samtidigt är jag rädd, rädd för vad mörkret döljer, rädd för att vågorna ska ta med mig ut till det stora mörka. Det finns en förnimmelse av utsatthet som tas in av min kropp, en utsatthet som uppstår av att inte känna sig trygg. En känsla som jag eftersträvar och återkommer till gång på gång. Jag står vid strandkanten tidig morgon för att fotografera. Vågorna fortsätter komma svallande, över stranden och över mina fötter, kylan isar i kroppen. Det är lätt att romantisera över den stora vattenmassa som breder ut sig i det landskap jag står i, men i mörkret känns det inte som att havet vill mig väl. Havet känns vredgat och empatilöst.
I boken Havet skriver författaren och marinbiologen Rachel Carson att människan i begynnelsen kom från havet, och att saltlösningen som vi har i våra blodkärl kan ses som ett arv från den tiden. Vi dras därför omedvetet tillbaka till havet. Carson skriver: ”När hon stod på stranden måste hon med undran och nyfikenhet ha blickat ut över det, samtidigt som hon omedvetet kände igen den fria horisonten, vågornas linjespel. I kroppslig måtto – som sälar och valar – kunde hon inte vända tillbaka dit.” [1].
Med de orden i minnet står jag där i mörkret och lyssnar på vågsvallen. De är som andetag, en pulserande andning regisserad av månen. Det känns som att jag står inför en levande varelse som jag inte vet om jag vill lära känna. Jag söker mig hit för att jag har hört om människoöden som förlist där ute. De som drömt om ett bättre liv på andra sidan oceanen, drömt om ett äventyr eller flytt från krig. I havet finns många berättelser, och en lång tradition hos människan att fortsätta skapa fler. Vågorna kommer med många livsöden, de som får mig att komma till stranden denna natt är berättelsen om den som väntat förgäves, med hopp om att återse sin älskade igen. Det är en historia svår att återberätta.
Jag börjar hos mig själv, min egen rädsla att försvinna därute i mörkret eller att någon nära skulle gå det ödet till mötes. Mitt fotograferande ser jag som ett vågspel, det är inte det viktigaste att jag kommer därifrån med några fotografier utan snarare min upplevelse av det oroliga landskapet. I boken Döden på stranden skriver Per Högselius ”att vi ofta föreställer oss det förflutna som en mörk vattenmassa, ett hav av händelser, täta droppar av allt vi varit men aldrig mer kan bli” [2]. Vi formas av händelsernas hav och dropparna blir en del av den historia som jag söker efter att återskapa.
Ett hav med gränser, det är så vi har lärt oss att det är. Jag tänker på de skeppsbrott som sker under krig för att fartyg skickas sjöodugliga över havet, båtar som blir nedskjuta för att gränser ansetts hotade. Eller fartyg som försvinner då de gått på grund och stormvågor blivit för verkliga. Alla de själar som försakas för att människan är övertygad om sin egen storhet. Carson skriver i Havet att det inte finns något havsvatten som enbart är från ett hav utan världshaven förenas i de dolda strömmarna i havens djup till ett och samma hav [1].
Ljudet av vågorna är fortsatt starkt, jag har stått på stranden i knappt två timmar och ljuset kommer långsamt tillbaka. Mina fötter är kalla, kroppen frusen. När jag kan se landskapet igen, så som det var i mitt minne, kommer jag och tänka på författaren Italo Calvinos romanfigur Palomar. Han står där bredvid mig på stranden och försöker att separera en våg bland flera, han ser en våg stiga i fjärran och vill isolera den. En omöjlig uppgift. Det är för många dyningar.
Det är svindlande att tänka att vågorna kan komma rullande från någon annanstans i världen, för att sedan ebba ut på stranden där jag står. Jag har stått och tittat ut mot bränningarna så länge nu att det är som att jag är ett med dem. Ett med andningen. Saltlösningen i min kropp får mig att vilja stanna kvar vid havet för att hänge mig åt det. På mindre än två timmar har hela landskapet förändrats, min rädsla har förvandlats till förundran.
Det fotografi som jag kommer tillbaka till ateljén med är stilla, ingen av den oro jag känt på plats går att ana. Bilden manipulerar betraktaren att tro att ljuset redan var där. De vågor som blivit som mina egna andetag är raderade av den långa exponeringen. Upplevelsen av det oroliga landskapet finns nu bara i mitt minne.