En god vän föreslog att jag skulle skriva en text med rubriken “Det finns inget som är så deprimerande som en kontaktkarta”. Jag tycker dock att kontaktkartor är fantastiska. De är som en dagbok, en karta över hur en fotograf fungerar. Dessutom finns ingen större glädje än att upptäcka en bra exponering som tidigare missats, när gamla, kanske till och med bortglömda, kontaktkartor gås igenom. Det är lätt att göra missar i urvalet, att bli slarvig. Jag tänker att det är ännu lättare nu i den digitala eran att göra misstag i urvalsprocessen, när mängden exponeringar generellt ökat och dessutom i avsaknad av de fysiska översikterna. Urvalsprocessen är en stor och viktig del om man arbetar med fotografi. Jag skulle säga att den är en lika viktig del som själva fotograferandet. Den här frågan är ytterst relevant när avlidna fotografers material hanteras. Vilket värde har egentligen exponeringar som inte valts ut av fotografen/konstnären? Inte särskilt stort värde, skulle jag säga, om man utgår från något annat än bara motiv eller intresse för arbetsprocess. Och det just för att en så stor del av yrket och begåvning/skicklighet ligger i urvalet. Med det sagt kan naturligtvis just motiv och arbetsprocess vara nog så viktiga delar att bevara, för att eftervärlden ska förstå tiden och personen.
När jag kommer in som gästlärare och handleder elever skulle jag gärna vilja ha tillgång till just kontaktkartor. Så är det ju oftast inte numera. Eleverna presenterar cirka 10-20 bilder de tycker är bra och har valt ut. Ofta presenterar de bilderna med en projektbeskrivning i text. Hur har de kommit fram till de där bilderna, vilka är de som personer och hur arbetar de? Kontaktkartor är avslöjande. De blottar brister och styrkor, hemligheter.
Redaktörsrollen är en förbisedd roll, ett yrke i skuggan. När det kommer till projekt som ska bli böcker ser jag väldigt ofta material som skulle behöva hanteras av en redaktör. I den litterära världen är redaktören en självklar del i processen. En person med aktning, om än även där ofta en skuggfigur. En redaktör i fotoboksvärlden, exempelvis, är inte alls självklar. Många tror att en redaktör enbart arbetar med text och ser inte projektledarrollen, hanteringen av text OCH bild, arbetet med bildflödet, bokens rytm och arbetet med formgivaren.
För att dra paralleller till vikten av kontaktkartan kan det vara svårt att göra en fotobok utan att skriva ut materialet, se det i fysisk form. Det är svårt att skapa en rytm och en översikt utan att kunna lägga ut bilderna framför sig, kunna flytta dem fram och tillbaka, lägga till, ta bort. Här har vi naturligtvis olika arbetsmetoder men jag tror många håller med mig.
För att återknyta till hur jag började denna text förstår jag varför min vän sa att kontaktkartor är deprimerande. I själva verket kan en kontaktkarta kännas blottande och visa svårigheten i att vara unik. Det kan också vara svårt att välja bland väldigt snarlika exponeringar. Jag minns också hur det kunde bli kompromisser om man exponerat ojämnt, dvs överexponerat och underexponerat på samma filmrulle. Vilka exponeringar skulle prioriteras i kontaktkopieringen? Visst går det också att skapa fysiska kontaktkartor från digitala filer men oftast öppnar man bilderna på skärmen och nöjer sig med en digital översikt, som kanske kan vara svår att greppa då materialet tenderar att bli omfattande.
Ibland kan jag också verkligen sakna och uppskatta luppen, den som man lägger mot negativet eller kontaktkopian. Något händer när man ser bilden nära, mot ögat bokstavligt talat. Det är inte samma sak att förstora en bild i datorn. Jag tycker också om att i en digitalkamera jag har titta på bilderna jag tagit med ögat mot den digitala sökaren. Jag vet inte varför rörelsen, närheten mellan ögonglob och bild har betydelse, men för mig har den det. Det är som att närma sig bilden, stänga ute omvärlden än mer. Det finns bara bilden och den går rakt in i mig.