I ditt konstnärskap finner jag återkommande teman. Ett av dessa teman behandlar hur det är att befinna sig i någon slags fångenskap, som människa eller djur. Jag tänker på serien Mechkar, till exempel, som är en dokumentation av Bulgariens sista dansande björnar och deras ägare och på projektet Curiosity and Control där du besöker västerländska naturhistoriska muséer och djurparker och reflekterar över dessa via historiker, arkitekter, zoo-direktörer och en museolog både i en dokumentärfilm och via konstverk du skapat i dessa miljöer. Vad tänker du själv om den röda tråd jag tycker mig finna i bland annat dessa serier?

Jo, jag har jobbat med tematiken till och från under 20 år på olika sätt. Bakgrunden till dokumentären Curiosity and Control är en havererad fotobok. Idén att göra något om artificiella landskap började 1993 när jag besökte American Museum of Natural History i New York. Jag fotograferade Carl Akeleys dioraman, utan att då veta något om bakgrunden till dem, och tankarna vandrade vidare till rekonstruerade landskap i djurparker vilket jag tänkte göra ett projekt om. Jag började dock läsa mer om naturhistoriska muséer och djurparkers historia än vad jag fotograferade. När jag tappade bort mig under klippningen av Curiosity and Control försökte jag gå tillbaka till vad jag kände de första gångerna jag gick in på olika djurparker, vilket var en känsla av alienering; alla skyltar och konstruktioner kring mig ville leda in mig att se en sak men jag tänkte mer på vad skyltarna och konstruktionerna sade om oss. Djuren var en slags rekvisita i en rekonstruerad verklighet. Det ledde vidare till en sorts klaustrofobi; varenda gatsten du går på är lagd, allt är konstruerat och varje institution är en produkt av sin tid.

När jag läste om djurparkernas historia så fastnade jag för alla villfarelser genom historien och lånade ut mina egna bilder till det mer konceptuella arbetet The Journals of Jacob Mandeville, vilket baserades på städarens/fönsterputsaren Jacob Mandevilles dagböcker, som jag ställde ut på Naturmuseum Groningen och senare på de nordiska ambassaderna i Berlin. Man kan tycka att allt är förryckt hos Mandeville men mycket av livshistorien är baserad på gamla villfarelser och vedertagna projektioner på naturen, såsom antaganden om att fossiler är syndare som omkommit i syndafloden etc.

Albin Biblom, Stefan och Stefka, Dryanovets, 2002. Georgi och Vela, Bourgas, 2004. Georgi och Vela, Bourgas, 2003. Ivanka och Mariana, Bourgas, 2003. Stefan, Dimitar och Izaura, Bulgarov, 2003. Dimitar och Stanka, Sofia, 2002. Från “Mechkar”, 2002-2004, 100x100cm.

Efter The Journals of Jacob Mandeville ville jag ta porträtt av dansande björnar, mest som ett konstprojekt då en cirkusbjörn jag såg i Moskva 1993 etsat sig fast. Jag och min familj körde 2002 till Balkan och hamnade slutligen i Bulgarien, varpå en längre dokumentation tog form. Jag insåg samma dag som vi flyttade in hos björnägaren Stefan, som livnärde sig på att brottas med sin björn Stefka, att här handlar det inte om konst utan om människor vars historia måste berättas innan yrket försvinner. Djurrättsorganisationerna Vier Pfoten (Österrike) och Brigitte Bardot Foundation (Frankrike) verkade aktivt för att få stopp på björnägarnas sysselsättning och i och med att Bulgarien kandiderade för EU-inträde 2007, så var det lättare att driva igenom lagförslag mot att de skulle kunna jobba på gatorna. Vier Pfoten ville ge en kompensation på 5000 Leva (ca 20 000 SEK) mot att de överlämnade sina björnar. Brigitte Bardot, som efter ett liv som filmstjärna nu har en djurrättsorganisation, uttryckte å sin sida att hon “helst skulle skicka björnägarna till Haag tillsammans med Milosovic och Saddam Hussein.”[1] Björnägarna ställdes slutligen inför valet att få sina björnar konfiskerade eller ta emot kompensationen från Vier Pfoten. De jag porträtterade hade en yrkesstolthet som gått i arv i generationer. Att björnarna kunde ha haft ett bättre liv kändes överflödigt att understryka. Björnägarna hade varken institutioner eller någon kulturell uppbackning och de var därav ett lätt mål, till skillnad från till exempel en djurpark eller en cirkus. Omhändertagandet av de tjugo bulgariska björnarna var en symbolhandling; så här ska vi inte behandla djur. De var svårt att inte bli uppslukad av alla perspektiv, inte minst hur björnägarna i ett post-kommunistiskt land nu skulle ställa om sitt liv. De flesta bor numera i Italien, Spanien eller Grekland och livnär sig på ströjobb. De pensionerade björnarna bor i ett reservat i Rudopibergen.

Jag upplever att du är förtjust i äldre fotografi, arkivmaterial och som i den tidigare nämnda serien The Journals of Jacob Mandeville, dagboksmaterial… texter och bilder som berättar om det förflutna, någons liv och drömmar. Det finns också en fascination för det fotografiska mediet i detta som tydligt uttrycks i The Projectionist, en serie av kollage baserade på resterna av en nedbränd porrbiograf på Yorckstrasse i Berlin. Från textfragment och filmremsor funna i biografens ruiner utspelas historien om en tidigare kirurg, som anlände till Berlin 1981 med endast en resväska och en önskan att glömma det förflutna. Han hittade arbete på porrbiografen som biomaskinist men efter elden försvann han.

The Projectionist baseras på en novell, eller en kort biografisk historia med text och bild om man så vill, som jag sammanställde efter att ha läst en notis om en nedbrunnen porrbiograf. Jag tilltalas av det drastiska i att vilja lämna allt och börja på nytt, då jag vet hur snabbt en människa kan falla.

Vad det gäller det fotografiska mediet tänker jag inte så mycket på det som sådant, mest på att jag tilltalas av sådant som dumpats eller brunnit och som kan få nytt liv, att bilder ingår i ett kretslopp och att de kan läsas olika beroende på när, hur och vem som sammanställer dem. Sedan är det avlastande att skriva en annan människas historia; skulle jag gå igenom mina egna lådor vet jag inte var jag skulle börja. Men jag tror på att försöka göra något vackert, som en slags revolt.

Har du lust att berätta lite om hur du arbetar med äldre material och vad du tänker kring det? Du arbetar mycket med kollage och bearbetar dessa på olika sätt. Ramarna du använder dig av är även de en stor del av verket. Hur tänker du kring de unika objekt du skapar på detta sätt? För att ta ett konkret exempel på hur du bearbetar bilder tänker jag tillbaka på när vi båda för många år sedan arbetade i Stockholms skärgård på en workshop med gamla fototekniker och du tjärade dina stora silvergelatinprintar med båttjära ute på en brygga.

Det hade jag glömt, ja de bilderna slängde jag nog på soptippen, men tjära är fantastiskt! Jag tjärade några bilder för 20 år sedan och de håller än. Jag gillar att göra bilder, rama in dem och låta dem ligga några år för att se om de håller. Jag har alltid känt en otålighet inför stillbilder, en lust att måla på dem eller prägla dem på något sätt.

Bland de finaste bilder jag vet är de jag har hittat på loppisar. När jag jobbade med The Journals of Jacob Mandeville så tänkte jag att jag en dag skulle dumpa hans livsverk på en loppis och hoppas att någon annan tog hand om materialet och byggde en ny livshistoria.

Det finns en poetisk sida som är återkommande i dina verk och du arbetar gärna med text och bild både i dina filmer såklart men även i dina stillbildsprojekt, artist´s books och fotoböcker. Vad har du för relation till det skrivna ordet och hur tänker du när du arbetar med text och bild?

Det beror på projektet, ibland kommer bilden först och ibland kommer orden först. Tyvärr måste jag ofta tysta en mycket stark röst i mig som tycker det är meningslöst att göra nya bilder. Jag antar att det är en dålig egenskap om man ska vara fotograf, men när jag väl sätter igång har jag svårt att sluta.

Jag springer sällan runt med en kamera och fotograferar men under tsunamin 2004, när havet kom, sprang jag runt och fotograferade. Väl hemma i labbet visade det sig att objektivet i kameran var trasigt, man kunde inte se något alls på de flesta rullarna, det var fantastiskt! Jag vet inte varför jag fixerat mig vid de där rullarna. Kanske är det bara för att jag sett så mycket som inte finns på bild, vilket är ganska skönt; att minnas på sitt eget sätt, utan fotografier.

Albin Biblom, Curiosity and Control, 42x51x6cm, 2018. Curiosity and Control, 34x40x6cm, 2001-2014. American Museum of Natural History, New York, 1993. Bronx Zoo, 1994.

Djur finns ofta med, som tidigare nämnts, i flera serier. Kan du berätta lite mer om projektet Curiosity and Control? Du belyser människans komplexa förhållande till och nyfikenhet på naturen samt vår önskan att organisera och kontrollera.

Det tog några år innan jag återupptog tanken på djurparkerna. Först planerade jag att det skulle bli en kortfilm men uppmuntrad av min producent Adam Marko-Nord utvecklades det till en längre film. Vi kunde då återvända till flera av de platser där jag tidigare fotograferat och involvera flera av de författare vars böcker jag tidigare läst, såsom Èric Baratay och David Hancocks. Den röda tråden blev rekonstruerade landskap och etiska frågeställningar som följer med vårt agerande. Perspektivet är europeiskt, där det var inte bara erövrandet av andra länder som skulle genomföras utan också ett erövrande av själva faunan och djuren. Djuren presenterades sedan, som Èric Baratay berättar i filmen, som i ett skyltfönster för vår beskådan. I stora drag handlar filmen om hur vi måste omformulera vår syn på ett arv som givits till oss, och i bästa fall även ha en levande diskussion om etik. Jag tycker att det är intressant med den tunna linjen mellan uppskattning, appropriering och kontroll. David Hancocks utrycker det efter många år som djurparkschef; ”There’s a fine line between loving something and possessing it”. Det har blivit några år som kretsat kring naturen. Cirkeln känns nu sluten med Curiosity and Control.  

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av VERK tidskrift samt konstvetare, skribent, curator och konstnär.