Leif Wigh, som var fotointendent på Moderna Museet i Stockholm mellan 1977 – 2004, skriver återkommande i VERK tidskrift. Han beskriver sina texter på detta vis:
Det här är texter om minnen och om mötet med kulturen, om personliga hågkomster av upplevelser. Möten med fotografer och möten med fotografier. Bilder som konstfullt i sig handlar om möten med människor, landskap, byggnader och föremål. Beskrivningar av liv. Frågeställningar, nyfikenhet och ett försiktigt sökande efter ljuset i det mångåriga arbetet.
På San Franciscos Union Street fanns flera konstgallerier. Några av dem visade i första hand fotografier. Jag var nyfiken på Jim Lucas Gallery som annonserade i en europeisk fototidning och träffade först på Judy Lucas som berättade om galleriet och verksamheten. Hon bad mig komma tillbaka senare så att jag kunde träffa Jim Lucas som var ute i ett ärende. Judy försäkrade spontant, efter att jag presenterat mig, att jag nu hade vänner i San Francisco som jag kunde rådfråga och få hjälp av om så behövdes. Jag förvånades och gladdes samtidigt över öppenheten som visades mig, vilket gjordes i flera sammanhang.
Thackeray & Robertson och närmast klassiska Helen Johnson´s Focus Gallery var andra gallerier på Union Street, men båda hade stängt för omhängning. Man skulle ha vernissage någon eller några dagar senare, så jag återvände till Jim Lucas Gallery där Jim själv var återkommen. Jim var fotograf och hade både självpåtagna aktiviteter och uppdrag för andra företag. Judy tog hand om den dagliga verksamheten i galleriet. Försäljning av böcker och negativfilm och fotopapper var en inkomstkälla. Jim hade lagat till en egen framkallningsmixtur för negativfilm som han kallade C-76 till skillnad mot Kodaks omtyckta D-76. Jims blandning gav litet mjukare negativ och han lät senare sin assistent framkalla några rullar åt mig.
Judy frågade om jag ville gå på vernissage och gav mig samtidigt ett invitationskort till just Thackeray & Robertson. Så eftermiddagen dagen därpå besökte jag galleriet. Den nya utställningen visade bilder av Lennard Sisters, Erica (f.1950) och Elisabeth (f.1953). Galleriägaren Sally Robertson introducerade mig för dem och några andra personer i sällskapet. Erica visade bilder av parkanläggningar men även fint utförda porträtt. Elisabeths bilder var handkolorerade och motiven av snapshot-karaktär eller street-photography av personlig natur. Tillsammans hade de även utfört en lekfull serie med namnet Sunday utgiven även som bok. Systrarna delade sin tid mellan Frankrike och USA. De var båda födda i New York men var ofta efter respektive studier verksamma i Frankrike.
I galleriet myllrade det av fotografer och allmänt intresserade personer ur San Franciscos konstvärld. Erica Lennard presenterade mig för flera av sina bekanta. Elisabeth likaså. Vi samtalade om samtida fotografer och jag nämnde ett antal namn för dem. En av dem var Ralph Gibson.
- Vi känner honom, sa Erica, vänta. Hon försvann till galleriets kontor och kom tillbaka efter en stund.
- Jag ringde Ralph i New York, sa hon och gav mig telefonnumret. Ring honom när du kommer till New York. Så lätt det var att få kontakt med fotografer och musiker!
Det fanns en attraherande enkelhet i umgänget på den amerikanska västkusten som imponerade på mig. Kvällen gick och plötsligt tog ett par välklädda människor kontakt med mig. De presenterade sig som Jerrold Peil och Jan Leonard, fotografiintresserade och konstsamlare. De frågade om vi kunde ses under de närmaste dagarna och äta middag tillsammans. Och så bestämdes. De kom många år senare att besöka Stockholm och Moderna Museet.
- Förresten, sa Jan Leonard, har du träffat Imogen Cunningham?
Vilket jag inte hunnit med.
- Vi har ett privat telefonnummer till henne. Hon svarar inte själv på telefonnumret som står angivet i katalogen. Hennes assistenter brukar svara men är det okända människor som ringer så släpper de inte fram samtalet.
Så jag började därefter förmiddagarna med att försöka nå Imogen Cunningham på Green Street. Men inget svar på det privata telefonnumret. Men en dag lossnade det. En kvinna svarade och jag förklarade mitt ärende och nämnde min kontakt.
- Ta en taxi och kom över, sade Imogen Cunningham som själv svarat.
Det visade sig att hennes lilla fastighet var inrymd mellan två höghus i backen på Green Street. Huset låg i en trädgård med rik växtlighet och hon hade bott där sedan 1947. En assistent öppnade dörren och släppte in mig. Imogen kom till mötes och jag presenterade mig.
Imogen Cunningham (1883-1976) började fotografera i tonåren. Föräldrarna önskade att hon skulle studera till lärare men hon delgav dem sina planer och de gav henne sitt stöd. Imogen var en tid i början av 1900-talet anställd som assistent till Edward Sheriff Curtis (1868-1952), en fotograf som i bilder återskapade de ursprungliga amerikanernas (indianernas) liv, riter och levnadssätt. Curtis framställde platinotyper (använde platinasalter i stället för silversalter på papperet) och utförde bilderna med viss oskärpa. Hans bildideal tillhörde de tidstypiska piktorialisternas och det finns väl mer av konsttänkande än av ren dokumentation i bilderna. Curtis var, enligt Imogen, en tystlåten person och rätt ovänlig. Men han hade en assistent som var desto trevligare att ha att göra med. Curtis bilder övervägde möjligen det negativa i personligheten.
Imogen fick ett stipendium från sin gamla skola för att göra en Europaresa. Så 1909 gav hon sig iväg för att studera vid Tekniska högskolan i Dresden. Under studietiden i Tyskland kom hon på en metod att använda salter av blymetall istället för silver. Blymetallsalt som hon gjorde ljuskänsligt med diverse tillsatser. Materialet var betydligt billigare än både silver och platina vilket var ett av skälen för hennes forskning. Platina blev under den här tiden också åtskilligt mycket dyrare än tidigare. Men det visade sig tyvärr att bly orsakade hudskador så hon fick om än motvilligt överge uppfinningen.
Tillbaka i USA efter Europasejouren slog hon sig ned i Seattle på västkusten och öppnade en porträttstudio. Utan att vara inspirerad speciellt av Curtis var ändå hon attraherad av de piktorialistiska idealen. Så hennes tidiga porträtt, naketstudier och naturbilder är alla mjukt diffusa och utan den skarpa klarhet som senare skulle utmärka hennes bilder.
Porträtt av Leif Wigh på Imogen Cunningham. San Francisco 1975. Fotografiet är taget i hennes hem på Green Street, SF.
Hennes vänkrets ogillade att hon levde ensam och ansåg att hon borde ha en man vid sin sida. Själv ansåg hon att hon inte hade träffat någon som gav henne rätt respons. En av vännerna gav henne namnet och adressen till en amerikansk grafiker Roi Patridge som var verksam i Paris. De två började korrespondera och märkligt nog uppstod kärleken dem emellan - per korrespondens!
Sent på hösten 1914 när första världskriget börjat i Europa återvände Roi Patridge till USA och Seattle. Paret möttes och gifte sig kort därefter tidigt år 1915. Efter hand fick de tre barn, tre pojkar varav ett tvillingpar. Vid utflykterna till Mount Rainer i Seattles närhet utförde Imogen naketstudier av Roi. Bilder som hon senare visade upp i skyltlådan utanför sin studio inne i staden. De väckte stor, men negativ, uppmärksamhet i den konventionella staden. Så i samband med att Roi fick en lärartjänst vid Mills College i Oakland flyttade de söderut. Seattle var för konservativt under 1910-talet!
Även om livet som hemmafru och mor till tre barn var helt i sin ordning så längtade hon efter fotograferandet. Tankarna kring bildskapande inspirerade henne att studera växtligheten på Mills College. Hon började fotografera igen. Någon studio hade hon inte tillgång till så växtligheten blev hennes viktigaste motiv. Och ur floran på området skapade hon en rad mästerverk. Det kom att dröja några år innan hon åter började arbeta som porträttfotograf.
Under 1920-talet blev hon bekant med flera personer i San Franciscos fotografvärld. Bland dessa Edward Weston, Brett Weston, Ansel Adams, Willard van Dyke och flera andra. 1932 organiserade de tillsammans en utställning med namnet ”f/64” på ett museum i San Francisco. De promotade begreppet Straight Photography vilket innebar att de refuserade softfokusobjektiven, de piktorialistiska värderingarna och retuschering av bilderna. Motivet skulle framträda klart och koncist på samma sätt som det gjorde i kamerasökarna. Utställningen fick ett stort genomslag och är legendarisk i fotografvärlden. Benämningen ”f/64” betraktades också som ett gruppnamn för de fotografer som varit med i utställningen.
Imogen skrev i samband med utställningen ”the machine does not do the whole thing”. ”f/64” var kameraobjektivets minsta bländaröppning och gav en fyllig men klar skärpa till fotografierna som utfördes. De ville alla i gruppen vara självständiga med egna konstfulla fotografiskapelser och därför upplöstes småningom gruppen.
Men redan i det sena 1920-talet hade Imogens bilder av växtlighet uppmärksammats. I det tidiga 1930-talet engagerades hon av tidskriften Vanity Fair. För dess redaktion utförde hon bilder av dåtidens filmstjärnor och kulturarbetare. En serie porträtt kallad Uggly Men blev ordentligt uppmärksammad. I den ingick porträtt av skådespelarna Spencer Tracy, Gary Cooper, Cary Grant och många andra. Hon utförde även en rad bilder av Martha Grahams danskompani, något som ledde till fler uppdrag inom kultursektorn. Efterhand blev hon ett av de stora fotografnamnen på den amerikanska västkusten och yngre generationer kom att vallfärda till hennes studio. En av de kvinnliga fäktarna som var med idrottslaget som 1936 for till olympiska spelen i Berlin, förvärvade på plats en Rolleiflex-kamera åt henne. Kameran kom hon senare att använda för porträtt och studier utomhus.
Tiden med Imogen Cunningham framstod i efterhand som något av det viktigare i mitt liv. Diskussionerna om fotografi och den tid som behövdes för att kunna skapa intressanta bilder, teknik och kameror. Något osäker då på hur framtiden skulle gestalta sig uttryckte jag vissa farhågor beträffande mitt eget fotograferande och fotografiintresse.
- Ge inte upp, sade hon, ge aldrig upp!
Och med de orden tog vi avsked…
Ett antal av Imogens fotografier lyckades vi senare förvärva till museet.