1) Konstnär Karlsson Rixon. Akt: Karlsson Rixon feat. Mar Fjell 2016/2018. 2) Diana Agunbiade-Kolawoles performance Honest Portrait, här tillsammans med Axel Karlsson Rixon. Foto Mara Lee. 3) Installationsbild Thielska galleriet.
Blicken, så grundläggande i en konsthistorisk diskurs, så svår att omfatta och så fylld av kontakt eller icke kontakt med betraktaren. Samtidigt, blicken som begrepp; den manliga, den kvinnliga, den queera, den objektiva eller den subjektiva blicken. Simultant finns blicken där som del av ögat, en mänsklig kroppsdel för kontakt med andra, vem hen nu må vara.
Den här texten handlar om blicken med utgångspunkt i boken Nakenakt av Axel Karlsson Rixon (tidigare Annica) men innefattar även tankar om blicken när arbetet visades som del i utställningen Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn på Thielska Galleriet 2018, kuraterad av Axel Karlsson Rixon och Patrik Steorn.
Texten bygger till största del på samtal med Karlsson Rixon och Steorn vid två separata tillfällen, vilka jag vill rikta mitt tack till, för den insikt, lärdom och inspiration jag fått ta del av i sökandet efter blicken.
Boken Nakenakt är en så kallad artist's book, och kan, förutom en bok, ses som ett objekt i form av ett dragspel vilket kan vecklas ut i full längd. Boken kan läsas traditionellt från sida till sida, men läsaren kan även välja att se boken från två olika sidor, framlänges eller baklänges eller cirkulärt om man så vill. Den ena sidan av boken består av en fotografisk serie i vilken Karlsson Rixon tillsammans med kollegan Mar Fjell (tidigare Mario) utför ett antal nakenakter. På andra sidan av boken finns ett textverk av Mara Lee. Motiven utgörs av Karlsson Rixon som står stadigt förankrad i marken med blicken riktad mot kameran/betraktaren. Runt hens nakna kropp klamrar Mar Fjell sig fast i en till synes omöjlig kroppsposition. Interaktionen mellan kropparna avslöjar ingenting om figurernas relation till varandra, men tankar kan ledas till frågor om queerhet, transidentitet och åldrande.
När jag läser boken blir det via performativa teorier, vilket kortfattat kan ses lyfta fram hur verk eller bilder skulle kunna, genom en performativ handling förändra eller påverka betraktaren. Handlingen kan vara att fysiskt delta i ett verk alternativt att ingå i en framskridande politisk kontext där verket i sig kan ses ha en plats och påverka betraktare till samtal eller förändring. Karlsson Rixon disputerade 2016 i fotografisk gestaltning med avhandlingen Queer Community through Photographic Acts, en undersökning av hur gemenskap kan tänkas framträda genom fotografiska handlingar, och kan därmed ses ingå i en performativ konsthistorisk diskurs. Malin Hedlin Hayden & Mårten Snickare, verksamma vid Stockholm universitet, skriver till inledning i boken Performativitet: Teoretiska Tillämpningar i Konstvetenskap hur bilder, texter och föremål kan ses ha ett eget socialt liv, vilket därmed påverkar och influerar de människor som möter och handskas med verken. Vidare argumenterar författarna för hur konstverk inte bara representerar någonting utan kan ha en egen innefattande potential att förändra och påverka betraktaren. Konstverk skulle, med tolkning av Hedlin Hayden och Snickares text därmed inte endast kunna läsas genom betraktarens ögon utan inneha interpellerande kraft, det vill säga bjuda in till tolkning, åsikt eller samtal. Margaretha Rossholm Lagerlöf argumenterar i texten ”Interpreting visual art: performance and articulation” ur Types of interpretation in the Aesthetic Disciplines från 2003 hur en objektiv beskrivning av ett konstverk kan fungera som ett filter mot ett subjektivt intryck, men att priset blir att vi går miste om nyanser vid tolkning av verk. Rossholm Lagerlöf har inspirerat mig att se på Karlsson Rixons bok Nakenakt mer ur en subjektiv vinkel. Jag har med hjälp av Rossholm Lagerlöfs texter vågat mig på att fantisera, reflektera och leva mig in i verken för att se hur blicken från en gestalt i ett fotografi kan påverka mig som betraktare.
I mitt samtal med Karlsson Rixon kom funderingar och frågor att haka i performativa teorier, samtidigt som min subjektiva känslostyrda läsning öppnar för att skriva fram aspekter om betraktarens läsning i relation till bildens egen agens och bärighet.
När jag betraktar boken Nakenakt blir jag intresserad av din blick. Den är stadigt fokuserad rakt fram i samtliga fotografier. Jag tänker att blicken förändras under processen från fotograferingsögonblicket till att fotografiet visas i bokformat. Du ser rakt in i kameran där du står i ett kalt rum, då möter du kamerans lins. Men när fotografiet visas i en bok är det läsaren du riktar blicken mot, ut genom fotografiet.
Blicken är riktad mot linsen, men det finns ingen fotograf bakom kameran då bilderna är tagna med en självutlösare. När fotografierna togs så hade jag inte en tydlig avsikt med vad jag ville utan prövade mig fram till något som kändes rätt. Jag kan därför inte svara på varför fotografierna blev som de blev mer än att min blick mot kameralinsen är en konfrontation mot en föreställd betraktare. Fotografierna speglar en situation som handlar om att ha kontroll men samtidigt inte ha kontroll och detta kan ses i blicken och ansiktsuttrycket. Jag poserar för kameran, men det går inte att posera snyggt på grund av tyngden av en annan kropp runt min kropp som jag bär upp och balanserar. En kan se den konfronterande blicken som ett försvar mot denna utsatthet, som ett ”titta du, men jag ser också dig”.
Så det var inte helt planerat hur du skulle agera inför kameran?
Idén fanns som en anteckning, det var i relation till något jag läst av Sara Ahmed, och det var något jag tänkt på och ville pröva. Sedan gjorde rummet, situationen och Mars och min interaktion någonting. Hens förmåga och styrka att utföra de akrobatiska rörelserna, hur våra kroppar förhöll sig till varandra, samt ett lekfullt testande som uppkom vid fotograferingstillfället är det som gör att bilderna kom att gestaltas som de gör. Mars blick är bortvänd och syns inte i något av fotografierna, och hens kropp blir som en del av min kropp. Jag tänker att min blick är det som tar bort det rent skulpturala i bilderna, eller det objektifierande. En blick som möter betraktaren uppmanar till något och framkallar en glidning mellan porträtt och modell. Även det seriella är viktigt, att det är trettiosex fotografier sammanlagt (tretton i boken). Detta lyfter fram det performativa i verket, att det är en serie akter, ett flöde, föränderliga processer. Mängden av upprepade poser gör också något med min konfronterande blick och det personliga porträttet, det blir en motsägelse som återanknyter till det abstrakta och skulpturala i bilderna. Denna glidning mellan olika närmanden till verket är något jag arbetat med tidigare, till exempel i den stora serien Truckers and Others som jag gjorde under 1990-talets andra hälft, eller i serien At the Time of the Third Reading som utgör en del av min avhandling.
Nakenakt återkopplar även till de allra tidigaste verk i mitt konstnärskap då jag gjorde flera arbeten med kroppen i fokus. Då, som nu, handlade det om ett undersökande av identitet, kroppsuttryck och fotografi, utifrån en personlig utgångspunkt likväl som ett socialt och teoretiskt perspektiv. Efter att jag flyttat till Los Angeles 1995 så slutade jag snart att fotografera nakna kroppar och även arbeta i studion. Jag upplevde att jag inte kom längre med det arbetet, att fotografier av unga kroppar alltid motsvarar en blickens begär hur en än gör. Det blev också andra saker som blev mer angelägna för mig när jag befann mig i en ny kontext. Jag började åter igen rikta mitt fotograferande utåt världen och blev intresserad av att undersöka, och använda mig av, fotografins dokumentära kvalitéer. I Nakenakt så har kroppen förändrats, åldrats, men även diskursen kring kropp och identitet ser annorlunda ut nu mot 1995. Att kroppen läses på ett normativt och könande sätt innebär inte att detta är enda sättet att identifiera den. Detta motiverade mig, inte till att fotografera Nakenakt, men till att ställa ut verket och göra en bok.
Jag tänker att du med din blick blir en repoussoir figur. Blicken är uppfodrande och griper tag i mig, tvingar mig att fundera och ta ställning.
Att jag har en genomträngande blick har jag fått höra många gånger, men jag agerar också mot kameran i fotografierna. Som jag sade tidigare så är det inte helt lätt att bära en annans kropp som hänger sig fast vid en på mer eller mindre akrobatiska manér, samtidigt så överdriver jag ibland minspelet medvetet. Du har ju din utgångspunkt i konsthistorien, det är mer för dig att se den bemötande blicken som en repoussoir, men visst, via sin titel Nakenakt så för arbetet en dialog med andra konsthistoriska nakenstudier. Nakenakt var en titel som Patrik Steorn föreslog inför utställningen på Thielska Galleriet 2018 och för mig så lyfter den fram det performativa i verket, både som ett agerande och som en teoretisk utgångspunkt. Jag är sedan tidigare intresserad av att undersöka performativitet i relation till fotografi, något som jag belyser i mitt avhandlingsprojekt Queer Community through Photographic Acts.
Hur är relationen mellan Mara Lees text och dina fotografier?
Jag ville ha en självständig text i boken, inte att någon skulle skriva en text om fotografierna. För mig var Mara ett självklart val att tillfråga då jag tycker mycket om vad hon skriver, men jag vet också att hon aldrig skulle stryka medhårs eller vara insmickrande. Fotografierna har ett starkt uttryck och det behövdes ett textverk som stod upp mot detta. Vi hade också båda studerat med Trinh T. Minh-ha på University of California, Berkeley som utbytesdoktorander och delade denna erfarenhet som har påverkat bådas arbeten. Trinh är filmare, författare och postkolonial/feministisk teoretiker och vi har båda tagit del av hennes filmer, seminarier och böcker. Det kändes som att det fanns en koppling i vårt tänkande via detta. Mara fick se fotografierna i förhand och fick förhålla sig till dom som hon ville, vilket innebar att hon inte behövde ta hänsyn till dom alls. Däremot så ville jag att Nakenakt skulle stå som titel till båda våra verk och att hon skulle förhålla sig till den. Hon fick också ett format och ett sidantal att utgå ifrån. Jag kommenterade inte hennes texts innehåll utan ser den helt och hållet som ett självständigt textverk. En kan välja att läsa våra verk enskilt, eller som att de står i dialog till varandra. Det är upp till bokens, eller böckernas, läsare att bestämma. Bokens format som ett dragspel på femton sidor gjorde att jag kunde göra två böcker i en, det vill säga ena sidan med mina fotografier, och den andra med Mara’s text. I och med detta så utgör Nakenakt två böcker som läses från var sitt håll. Samtidigt är den ett objekt som kan arrangeras på olika sätt och betraktas från två håll. Boken är liten i formatet och tryckt på kartongtjockt papper, vilket gör detta möjligt.
När jag ser på fotografierna intar jag en delad position. Dels sitter jag i ett rum och bläddrar i en bok med fotografier ur Nakenakt. Men samtidigt delar jag kamerans position. Jag står där kameran står, i ett grått rum/ateljé med mjukt ljus och slitna golv. Jag ser på dig och hen som slingrar sig runt din kropp. Vem är jag att se på er? En person som läst konsthistoria under lång tid, en kvinna. Men betraktaren skulle kunna vara vem som helst. Personen lägger förmodligen in sina egna värderingar i läsningen av verket, men samtidigt ter sig verket i sig ha en tydlig intentionallitet och en interpellerande kraft.
Ja, verket har en egen agens, får en hoppas. En viss typ av konst faller inom en ram av ett statement och jag tycker själv att Nakenakt har en egen bärighet och en självklarhet. Många andra av mina verk tycker jag behöver kontextualiseras. Arbetet med queerpersoner i Ryssland är ett sådant exempel där det är viktigt att förstå någonting om i vilket sammanhang de tillkommit. Jag känner inte att Nakenakt behöver en inramning på samma sätt, men det betyder å andra sidan inte att verket kan användas hur som helst. När jag själv skriver eller pratar om Nakenakt så lyfter jag fram att min egen ingång till att göra fotografierna handlar om kroppen i relation till åldrande, transidentitet och queerhet. Detta kan vara viktigt att betona i ett samhälle som domineras av cis- och heteronormativa blickar och därför skrev vi in detta i utställningstexten på Thielska Galleriet. Hade däremot Nakenakt ställts ut i ett queersammanhang så tror jag inte att jag hade känt att detta skulle behövas eftersom kontexten då redan hade funnits där så att säga.
Finns en motsättning mellan verk som har en stark egen agens och konceptuella verk?
Genom att ställa ut Nakenakt på Thielska Galleriet hamnar verket i en kontext bara genom att visas på en konsthistorisk plats med en viss samling. Dessutom så blev jag tillfrågad att lyfta in verk från samlingen i utställningen och Patrik ville att jag skulle ta mig an skulle Zorns etsningar som det finns över 200 av på Thielska Galleriet.
Det kändes inte jätteroligt att arbeta med Zorn från början, men när jag gick in i de grafiska bladen med en queer blick så släppte mitt motstånd och det blev lustfyllt. Jag formulerade tre teman: farligt begär, lesbisk gemenskap och fotografi. Det blev spännande att låta Nakenakt och Zorns etsningar föra en dialog med varandra. De tre temana skrevs in i utställningstexten i det rum där etsningarna hängdes som ett pedagogiskt stöd till att se Zorns verk med en annan blick än den som vanligtvis skrivs fram. Annars så är detta queera läckage, alltså möjligheten till ett queert begär i en heteronormativ bildvärld, något som vi alla queers är bekanta med. Och, åter igen, hade vi hängt Zorn i ett queert sammanhang så hade denna kontextualisering inte behövts heller för där hade den queera blicken redan varit en del av en övergripande kontext.
För att bryta ett alltför dualistiskt läsande av Zorn och Nakenakt så bjöd vi in Diana Agunbiade-Kolawole att ställa ut Honest Portraits i ytterligare ett rum. Verket är en pågående serie performances där hon vid varje nytt utställningstillfälle gör avtryck med sin egen kropp på fotografiskt material som hon sedan inte fixerar. Verk från tidigare utställningar förs med in i nya, och bilderna befinner sig i en ständig förändringsprocess eftersom färger förändras och bleknar. Det är ett otroligt vackert och sensibelt arbete om kropp och åldrande, och passade väldigt fint tillsammans med de övriga verken. På vernissagekvällen bjöd dessutom Diana in mig att göra en performance tillsammans av vilken våra kroppars avtryck på fotopapper visades som en del av utställningen. Det blev ett fint sätt att knyta ihop våra arbeten.
Några dagar efter mötet med Karlsson Rixon träffade jag Patrik Steorn, sedan 2013 museichef på Thielska Galleriet i Stockholm för att prata om blicken i boken Nakenakt, men även blicken i relation till utställningen Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn som visades 2016 på Thielska Galleriet. Steorn har varit verksam som forskare och universitetslärare vid inom både konstvetenskap och modevetenskap på Stockholms universitet. Han disputerade på avhandlingen Nakna män. Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900-1915, 2006.
Jag är intresserad av att prata om blicken i relation till Karlsson Rixons bok Nakenakt. Men fotografierna i boken har även visats i en utställning på Thielska Galleriet 2018. Vill du berätta lite om bakgrunden till utställningen Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn?
Min ursprungliga tanke med utställningen var att ta fasta på det faktum att det finns 200 grafiskt blad av Anders Zorn i Thielska Galleriets samling. Etsningarna är fantastiskt skickligt utförda och intressanta i sig, men jag såg ett behov av att pigga upp materialet. Av de 200 bilderna är 1/3 nakna figurer, 100 % av de nakna kropparna var kvinnor. Jag har tidigare arbetat med nakna män ur queerperspektiv, nu var det tid för nakna kvinnor.
Jag valde att bjuda in Karlsson Rixon för att se på den grafiska samlingen med andra ögon. Jag ville få en lesbisk blick, vad händer då, hur blir urvalet? När vi träffades visade hen sitt projekt med nakna kroppar stående i en ateljé vilket kändes helt rätt i sammanhanget. Hens nakenakter är en samtida version av en konsthistorisk tradition. Grunden för hela den västerländska konstnärliga utbildningen var att studera nakna kroppar. Att fostra ögat att se kroppen som ett konstnärligt objekt. Den konventionella rollfördelningen har varit att beskriva modellen som kvinnlig och passiv medan konstnären var aktivt manlig, en uppdelning byggd på en 1800-talets uppfattningar om kön. Zorn ville frigöra de nakna kropparna med sina nakenakter. Kvinnorna rörde sig ute i naturen och hade hulliga, vardagliga kroppar. Poserna var mer naturliga än konstmodellernas kontrollerade poser. Som bakgrund till Zorn behöver vi också förstå 1800-talets sexualfientliga borgerliga moral, där kropp och sexualitet var tabu. Parallellt utvecklas en pornografisk estetik som påminner om Zorns, även den i form av fylliga kropparna i oklassiska poser.
Zorns nakenmotiv har tolkats som en förlängning av hans eget begär, och har kritserats som objektifierande. Han hade också en märklig relation till sina modeller och tycks ha utnyttjat situationen för sina egna syften emellanåt. Under projektet hade Karlsson Rixon och jag många samtal om blicken och vi talade om varför blicken måste begränsas till konstnärens känslor och drivkrafter. Om vi fokuserar på motivet, tänker bortom Zorn, vad ser vi då? Hen gjorde ett urval bland de nakna kvinnorna av Zorn i museets samlingarna och fann tre alternativa teman: ”lesbiska gemenskaper”, ”ett attraktivt mörker”, ”de fotografiska utsnitten”.
I det första rummet i utställningen fanns serien Nakenakt vilken bestod i 36 fotografier som visades i tre rader. Som besökare blev du omringad av bilder, det var mycket kraftfullt. Bakgrunden i fotografierna är i gråskala. Hudtoner är det enda som bryter av färgskalan vilket ger ett minimalistiskt intryck. Nakenakten är arrangerad med en självutlösare, Karlsson Rixon stod still medan Mar Fjell hoppade upp på hens kropp. Serien framställer kroppen helt utifrån egna skönhetsprinciper. Det finns en relation, kroppen är inte ensam. I vissa bilder är det svårt att se vilka kroppsdelar som tillhör vilken kropp. Uttrycket i ansikte är minimerarat. Den gamla uppdelningen med aktiv och passiv position är satt ur spel och fungerar inte som ramverk för dessa bilder. Både Mar Fjell och Karlsson Rixon har befunnit sig både bakom och framför kameran. Serien visar en förnyelse av nakenakt som konstnärlig praktik, och tar ut nya riktningar för den traditionella uppdelningen mellan konstnär/modell, subjekt/objekt, aktiv/passiv.
Jag uppfattar det som att blicken bjuder in för att reflektera.
Det finns ett gravallvar i blicken samtidigt som den andra kroppen klämmer till på den åldrande kroppen. Samtidigt blir det något komiskt och oförutsett i hur posen framställs – humor och allvar mixas. Som betraktare måste du ta fotografiet på allvar, blicken kräver det. Karlsson Rixon bryter mot alla nakenaktens konventionella poser som till exempel kontrapost. Zorn frigjorde kroppen från sin tids ideal och Karlsson Rixon gestaltar kroppen mitt i vår tid – på vissa sätt fri, på andra sätt utsatt för utomstående krafter.
Boken Nakenakt. Format/mått (skuret):192 x 140 mm alt. leperello 2880 x 142 mm. Författare Mara Lee. Fotoförfattare/fotograf Karlsson Rixon. Förlag Art and Theory Publishing: Dokumentationsbilder, från vänster bild 1-3) Art and Theory Publishing. 4-5) Karlsson Rixon.
När jag ser på fotografierna upplever jag en form av skydd framför mig, luften i rummet, den fysiska distansen till de riktiga kropparna i tid och rum, det faktum att verket är tvådimensionellt. Men när jag betraktar ett fotografi under en lång tid händer någonting. Då står jag där kamerans står i den ateljé som användes för fotograferingen. Då är det min blick som riktas mot de nakna kropparna när jag intar kamerans position. Skyddet försvinner, jag går innanför modellernas privata sfär.
Man kan se figurerna som former, det blir nästan grafiskt, som ett alfabet över kroppsspråk. Kropparnas och rummets färgnyanser rör sig inom ett mycket begränsat spektrum, vilket ger ett minimalistiskt intryck, nästan abstrakt. Men den mest omedelbara nivån är bildernas kroppslighet och intimitet. Blicken som svarar tillbaka bryter med den klassiska titthålsestetiken, vilket Zorn arbetade med. Här svarar blicken tillbaka, det tar fram något konstruerande och lite skruvande i situationen. Man funderar också över relationen mellan de här två personerna? Motivet visar hur en person som blir invaderad, men som samtidigt försöker stå stadigt på egna ben. Det är svårt att se om mötet är frivilligt eller ofrivilligt. Ett intimt möte som präglas av begär eller den kraft som krävs för att stå pall för att möta andra och interagera i en kravfylld samtid?
Skulle Nakenakt kunna beskrivas som porträtt och akt i ett?
Nakna självporträtt är en egen genre inom självporträtt, men de motiven handlar ofta om självrannsakan och kan ge ett mer introvert intryck. Men så är det inte men Nakenakt. Verket har ett samtida tilltal och tycks vilja omforma konventionerna kring hur kroppar avbildas i konsten. Den här serien vill snarare föra in hur omvärldens förväntningar och våra möten med andra formar vår syn på kroppen.
En betraktare skulle förmodligen lägga in sina egna värderingar i läsningen av verket, men samtidigt ter sig verket i sig ha en tydlig intentionallitet och en interpellerande kraft.
Verket visar två aktiva modeller som provar ut helt nya former för poserande. Kropparnas individuella drag skapar relationer till betraktaren och stimulerar till inlevelse, in i verket. Betraktare kan känna igen sig i de små detaljerna - den åldrande kroppen med en ojämn blekhet i solbränna, brösten som blir utdragna, den ansträngda minen. Oavsett betraktarens kön, ålder, kropp eller andra särdrag kan man känna igen sig.
Samtidigt har verket integritet, det gör sig inte till för betraktaren. Motiven är lite absurda, lite för avkldda och de är aldrig tillrättalagda och behagfulla, utan här finns en självständighet som betraktaren får lov att förhålla sig till. Bilderna vill inte behaga någons blick eller vara vackra i traditionell bemärkelse. Det här gör hela verket experimentellt, även dess relation till betraktaren. Mot bakgrund av en tradition med kroppar som ska vara behagfulla, hur framställer man nakenhet med en egen agens?
Vilka skillnader finns mellan fotografierna i en boken Nakenakt och fotografierna som del i utställningen Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn?
Masseffekten av fotografier i utställningen gav en mångfald av variationer av poser, kroppsliga uttryck. Vi får öva på att skärpa blicken för att utskilja skillnader inför en sådan här serie av bilder med små betydelsebärande skillnader. Intrycket i utställningen överväldigande, mer bilder än vad man egentligen kunde ta in. Boken är mer överblickbar och begränsad i sitt urval. I ett rum fullt av bilder styr ögat, men i en bok är det formgivningen som styr blicken. När man tittar i boken kommer man närmare bilderna, kan urskilja skillnader och detaljer i bilderna. Boken är kronologiskt upplagd med numrerade sidor.
En avslutande reflektion i mitt sökande efter blicken är att framföra dess föränderlighet. Som betraktare kan du bli fångad av ett verk, och som avsändare kan du till viss del styra betraktare med hjälp av en blick. Det går att hävda en objektiv blick, en subjektiv blick eller blick som är både och. Blicken förändras, i tid, i rum och i sin kontext. Ett verk kan inte ses vara stabilt utan reagerar i relation till sin samtid, sin nuvarande situation och sin tillskrivning. Blicken likaså.