Utdrag ur boken The Margin of Error

Jag har varit rädd för att skriva om detta arbete länge nu, rädd för att tanken med arbetet ska försvinna framför mig när jag skriver. Eller att jag, så fort jag börjar formulera mig, inser att det inte finns något att skriva om. Det är som att tanken på ett projekt som är abstrakt tilltalar mig mer än något som är konkret och färdigt. Jag tror att det är av samma anledning som jag är fortsatt upptagen av observatören Emanuel Hoflings försvinnande. Det är det ogripbara och oförklarliga som är mest intressant. Kanske är det också därför jag gillar att vandra i Sareks otillgängliga natur – att utsätta sig för en risk är ett sätt att vara öppen för det oförutsägbara.

Jag har vandrat i Sareks nationalpark flera gånger. Fotografierna i det här projektet är från dessa resor. Jag har valt att visa dem tillsammans med ett antal av Axel Hambergs fotografier från samma plats. De flesta av dem är tagna mellan 1895 och 1914. Bilderna är en del av hans arbete med att kartlägga och utforska denna relativt okända del av Sverige. Många av fotografierna saknar anteckningar, därför är det svårt att veta exakt var och när de är tagna.

När jag för en tid sedan gick igenom Axel Hambergs arkiv insåg jag att vi inte bara har rört oss i samma område, vi har ibland också valt att fotografera samma motiv. Sarek som landskap har inte förändrats nämnvärt sedan den senaste istiden för omkring 10 000 år sedan och skillnaden mellan våra foto- grafier är nästan osynlig. Det är kameran och våra positioner i landskapet som skiljer bilderna åt.

När Axel Hamberg dokumenterar naturen i Sarek i slutet av 1800-talet är kameran en relativt ny uppfinning. Han använder den för att mäta avstånd i landskapet, en metod som kallas fotogrammetri. Med guideboken Sarekfjällen, som publiceras av Svenska Turistföreningen 1922, lägger Hamberg grunden för fjällturismen. I boken finns en karta över Sarek konstruerad utifrån Hambergs mätningar av landskapet. Hambergs undersökningar i Sarek kan ses som försök att, med hjälp av kameran och andra mätinstrument, ta kontroll över naturen. Min egen inställning till vandring, och naturen i sig, är den motsatta.

Att röra sig i landskapet är en möjlighet att släppa kontrollen. Däremot tilltalas jag av tanken på kameran som ett instrument med vilket vi försöker förstå vår omgivning.

Mellan 1912 och 1914 bygger Axel Hamberg ett antal forskningsstationer i Sarek. En av stationerna placeras vid Pårtetjåkkå på 1 830 meters höjd. Där arbetar Emanuel Hofling som väderobservatör under åren 1914 till 1917. På grund av stationens avlägsna placering är Hofling och hans kollega bosatta vid stationen, där de genomför mätningar dygnet runt. En dag hösten 1917 uteblir matleveransen och Emanuel Hofling tvingas ta sig till forskningsstationen i Pårek för att hämta nödvändiga varor. Han ger sig av, men när mörkret faller går han vilse och tvingas övernatta i skydd av en sten. Morgonen efter når han fram till stugan i Pårek, kraftigt nedkyld. Han stannar i stugan över natten. Dagen därpå, den 25 september 1917, lämnar han Pårek för att gå tillbaka mot Pårtetjåkkå. Han är då ovetande om det oväder som är på väg från väster. Under dagen blir vädret sämre och det börjar snöa. Vad som händer Emanuel Hofling i ovädret är det ingen som vet. Hans kropp har fortfarande inte återfunnits.

Under flera olika resor har jag vandrat samma sträcka som min namne Emanuel gjorde den där höstdagen 1917, utan att hitta några spår. Inte heller har mitt sökande i bildarkivet gett resultat. Försvinnandet fortsätter att vara ett mysterium.

Emanuel Cederqvist (f.1983) är utbildad i fotografi vid Akademin Valand och är baserad i Göteborg. Hans arbete har visats i både grupp- och soloutställningar, i Sverige och internationellt. År 2014 publicerade Cederqvist sin första bok, Det som blir kvar. Sedan dess har han varit aktiv medlem i konstkollektivet och förlaget Blackbook Publications. Han är också en av grundarna till Fotobok Gbg, en årlig fotobokfestival i Göteborg. Cederqvist konstnärskap drivs av ett behov av att få en bättre förståelse för platsen, dess historia och erfarenheterna av den. Cederqvist ser landskapet som en scenografi där spår av mänsklig närvaro berättar om de händelser som har utspelat sig. För Cederqvist finns det en koppling mellan fotografiet och platsen, där spåren av mänsklig närvaro berättar om tid på samma sätt som fotografiet.