Anja Niemi, från serien She could have been a cowboy (2018). Från vänster: She could have been a cowboy,
The girl of constant sorrow, The fictional road trip, Dancing cowboy. © Anja Niemi / The Little Black Gallery.
Mediet är stillbilden, men arbetsmetoden ligger nära spelfilmen. Den norska fotokonstnären Anja Niemi är ett helt team i en person. Hon är location-scout, scenograf, sminkör, modell, regissör och fotograf. Men det rör sig inte om självporträtt. Snarare dess motsats. Hon gör sig anonym och använder sig själv för att berätta historier. Yttre attribut och kroppshållningar är några av de betydelsebärande beståndsdelarna i det mycket konsekventa konstnärskap som tog sin början för 16 år sedan.
She Could Have Been a Cowboy är den senaste serien. Scenerna och sinnestillstånden är delade i två delar. En instängd, en ute i det fria, i bildlig och bokstavlig mening. Den ena platsen är ett ståtligt men bedagat sovrum. Utanför lyser solen starkt, letar sig halvt igenom gardiner och lägger rummet i ett mjukt ljus. Hon går upp ur sängen, gör sig iordning, kanske senare än hon tänkt sig. Dagen börjar, men får inte någon riktig fortsättning. Samma sak sker nästa dag, och nästa. De flesta verken är stora till formatet, men en serie om 36 bilder ryms inom samma ram och repeterar scenen, från uppvaknande till påklädd, flera gånger om. Livet har stannat upp och blivit repetitivt. Tristess, kanske depression är sinnestillståndet, och känslan av att förlora en vacker sommardag bakom tunga gardiner går att ta på. Medan cykeln av uppvaknande och uppstannande pågår, kryper väggarna närmare. Men det behöver inte vara så. En dag får det vara nog och genom nästa 36-bildersserie är hon klädd i cowboymundering. Hennes liv har fått innehåll, hon är den hon vill och hon dansar. Genom fotografierna ger hon sig ut på resa i USA:s klassiska cowboymarker. Vidderna är motsatsen till det rummet där livet aldrig börjar. I ett par bilder – en inne i huset, en ute i det fria – förekommer hon i sina två versioner samtidigt. En inre duell.
– Det är en nick av sympati till alla som lever ett liv som är annorlunda än de verkligen vill, berättar Anja Niemi per epost.
Ansiktet är konsekvent bortvänt eller höljt i platinablond peruk, och gör karaktären till en allmänmänsklig symbol. Genom ansiktets frånvaro kan hon bli vem som helst, en projektionsyta för identifikation.
Att arbeta ensam tar lång tid. En bild om dagen är en vanlig produktionstakt, när berättelsen väl tagit form i tanken.
– Den största utmaningen är att man inte kan se vad man fotograferar. Det tar tid att få det rätt, med små fokusjusteringar och att repetera allting om och om igen. Så går det mesta av dagen. Det blir inte bättre av att jag oftast har en stor peruk och är utklädd. Att vara både bakom och framför kameran är definitivt inte praktiskt. Men jag älskar att göra det själv. Jag arbetar hårt och är stolt över det. Det är inte alltid det syns i bilderna, men det betyder något för mig personligen att jag vet vad som krävdes, säger Niemi, och berättar vidare om vägen från idé till fotograferandets början, som kan ta ett halvår till ett år.
– Det är en långsam process att hitta platser och bygga upp rollfiguren, så när jag är där, vet jag ganska väl vem jag vill porträttera. Jag vet däremot aldrig exakt vad som ska hända förrän jag står där. Slutresultatet är en medveten blandning av noggrann planering och intuition.
Med stillbildens natur måste allt mellan de noggrant iscensatta fotografierna fyllas i av mottagaren, och det finns ofta mycket mystik och oklara ledtrådar. Anja Niemis berättande kan ses som en fotografisk motsvarighet till novellen. En av hennes serier går just under namnet Short Stories. Dessa noveller tar sin början i funna objekt. Med polaroider dokumenteras dessa i grunden orelaterade föremål. Ett ryskt pistolhölster. 40-talsdockor. En peruk. Genom det vaga sammanhanget, fritt för tolkning, dras trådar och den ordlösa berättelsen skapas i betraktaren.
Idéerna kommer ur en mängd olika källor. She Could Have Been A Cowboy är en sammanslagning av ett flertal personer som lever ett annat liv än de skulle vilja. Berättelsen Darlene & Me började med en resväska från 1959 tillhörande en kosmetikaförsäljare vid namn Darlene. Darlene sålde, visade det sig, bara två produkter – båda till sig själv. Här finns ett slags satir kring ett bekvämt, amerikanskt avdankat lyxliv, placerat i ett fiktivt 50-60-tal. Ett till synes bekvämt liv, men helt tomt och tyst. Berättelsen blir en om ett strandat försök till vad som anses vara ett lyckat liv. Ibland behagligt, oftare dränkt i obehag. Genom serien finns Niemis rollfigur hela tiden i två exemplar. En psykologisk upptäcksfärd i jagets olika sidor. Ibland råder harmoni, ibland bråk och retsamhet, och i The Desert tycks den ena Darlene ha slagit ihjäl den andra och är i färd med att begrava henne i öknen.
Anja Niemi, från serien Darlene & Me (2015). The Chrysler, The Desert. © Anja Niemi / The Little Black Gallery.
De olika serierna är lika i utförandet och figurerna får vandra in och ut ur dem. Darlene dyker upp med sin blonda peruk i Short Stories. I She Could Have Been A Cowboy återkommer det dubbla jaget, den inre dialogen och kampen mellan olika aspekter av personligheten vid ett par tillfällen.
Fotografi beskrivs ofta som en form av självporträtt, även om man fotograferar andra. Med Niemi är det tvärtom, personen på bild är hon, men berättelsen är allmänmänskliga psykologiska draman. Det är svårt att inte tänka på Cindy Sherman och hennes iscensatta filmiska fotografier av sig själv. Niemi själv menar att hon spelat mindre roll än man kan tro. Det berättande arvet kommer från filmregissörerna Alfred Hitchcock, Ingmar Bergman och David Lynch, och hon nämner koreografer som Pina Bausch och Benjamin Millepied. Arbetsmetoden att rikta kameran mot sig själv beskriver hon som något som växte fram naturligt som ett sätt för henne som dyslektiker och introvert att berätta historier. Historier där vi kan se vårt eget inre drama.
Mattias Lundblad är frilansfotograf och skribent med bas i New London, Connecticut.
Anja Niemi representeras av The Little Black Gallery i London, Ravestijn Gallery i Amsterdam, och Steven Kasher Gallery i New York. En retrospektiv kommer visas på Fotografiska i Stockholm i februari 2019.