Foto: Emanuel Cederqvist. Bild 1), 2), 5), 6) och 7). Arkivbilder: Bild 3) och 4), anonym fotograf Krigsarkivet. Ur projektet Diket/The Ditch.
Öland. Smakar på namnet, ett ö-land.
Ingenstans är man väl så mitt mellan himmel och jord som på en ö? Aldrig är väl himlen så överväldigande stor eller den lilla landremsan på vilken man förankrar sig i världen, mer påtaglig än där det glittrande vida havet tar vid i alla riktningar? En ö innebär såväl rymdens, det vidsträckta blickfångets tillgänglighet till omvärlden, som den självklara begränsningen i isoleringen och beroendet av farkoster för att bryta den. I historisk tid, när sjövägarna var de farbara och landvägen stod för begränsning och hinder, var förhållandena naturligtvis de omvända, vilket också de många fornlämningarna, spåren av liv genom århundrandena som syns överallt på Öland, vittnar om. Det senaste seklets Öland berättar dock historien ur isoleringens perspektiv, ön som inskränkning och begränsning, åtminstone vad gäller tillgänglighet.
Desto märkvärdigare den berättelse Emanuel Cederqvist spinner vidare på i sitt senaste bokprojekt. En berättelse som anknyter till visionen om Öland som centrum i Östersjön, som viktig utpost och strategisk ingång till Sverige, parallellt med en kraschlandning tillbaka i centralmaktens oundvikliga periferi: Projektet, eller berättelsen om andra världskrigets strategier och lämningar i det öländska landskapet; Föralinjen. Om hemligstämplade dokument och så sekretessbelagda förberedelser att de slog knut på sig själva och varken blev skärskådade eller analyserade innan de sjösattes. Tillika hör Föralinjen till de än idag av allmänheten nästintill okända samhällsstrategier som genomdrivits. Att Öland faktiskt är delat mitt itu av en kanal, eller kanske snarare ett dike, i höjd med byn Föra, är idag knappt ens känt av lokalbefolkningen. Till skillnad mot den utdikning som socknens bönder efter allmän omröstning faktiskt påbörjat när arbetet med Föralinjen tog fart, hade denna linje för avsikt att kunna översvämma marken och inte som utdikningen att torrlägga sanka områden. Det övergripande syftet var att vid händelse av tysk invasion hindra ilandsatta pansarvagnar att ta sig från norra till södra delarna av ön. Att i realiteten skapa två separerade öländer utan fast förbindelse emellan. Skrattade bönderna i njugg när de plötsligt fick betalt av kronan och staten för att gräva sitt dike? Eller svor de och förbannade att den extra åkermarken nu riskerade att gå förlorad för gott? Jag blir inte klokare av att läsa de knapphändiga och ofta motsägelsefulla dokument om projektet som idag befriats från sin hemligstämpel. Cederqvist har valt den köttigare berättelsen för sin bok; The Ditch eller Diket och det är nog den som återger det troligaste scenariot av vad som utspelades på norra Öland under 40-talet?
Emanuel Cederqvist har skapat en finstämd bok, som i skrivande stund just har nått det fysiska formatet. Med boken i min hand växer projektet ytterligare, öppnar ännu en dörr till de dolda lämningar han lyfter fram i ljuset. De pdf-filer jag fått tillgång till för att sätta mig in i projektet gör inte boken rättvisa. Redan omslaget, täckt med skir växtlighet under vilken titeln framträder i relief – man får närmast känna sig till den – har slagit an första tonen. Bilderna följer som en pärlande melodi över bokbladen. Vad gäller upplägget påminner The Ditch om hans tidigare böcker med en blandning av egna bilder och arkivbilder. Den kortfattade texten i boken ger en övergripande bild av händelseförloppet, kompletterad av ett längre textstycke som förefaller vara hämtat ur ett arkiv. Bokens styrka är bilderna. Cederqvist har inte bara letat fram och dammat av arkivbilder som återger ett länge hemligstämplat, för att inte säga gömt, minne av vår närhistoria, man får också känslan av att han klättrat, krupit, vadat och krälat fram längs linjens fulla längd i jakt efter de fysiska lämningar som återstår. Förvånansvärt många kan man tycka, och underligt närvarande och bortglömda på samma gång. Minnet av en havererad strategi. Föralinjen, eller diket, skulle genom olika fördämningsluckor och en pumpstation vid västra kusten vattenfyllas och översvämma omgivande landskap och därigenom stoppa invasionen. Arkivmaterialet avslöjar hur kostnaderna för projektet skenade och hur försöken att begränsa dessa, samtidigt gav projektet första nådastöten. Avslag från krigsministeriet innebar att en pump, som minst sagt var underdimensionerad, fick hyras in. Efter försök att fylla diket med den rännil av havsvatten som var vad pumpen åstadkom, gjordes beräkningarna att det skulle ta två månader att fylla diket och militärledningen i Kalmar avblåste fortsatta försök. Ändå skrinlades inte projektet utan inriktades istället på att bredda diket på strategiska platser för att därigenom utgöra ett permanent hinder. Det är såklart alltid lätt att vara efterklok, men min första fråga är varför tyskarna överhuvudtaget skulle gå iland på norra Öland om de ville till södra, särskilt om en snabb rekognosering från luften skulle visa på svårigheter för pansarvagnar att ta sig fram?
Handlade lokaliseringen av diket helt enkelt om att dikesgrävning redan var påbörjad här, eller om det faktum att Öland smalnar in vid just den här höjden vilket gjorde avdelandet enklare? Nästa fråga blir vilken krigsstrategisk roll Öland kan ha förväntats spela i en fruktad tysk invasion av Sverige? Varför alls ilandsätta pansarvagnar på Öland? Men krigsstrategi är ett område vida bortanför mina begreppsramar så jag lämnar frågan öppen.
Cederqvists bilder blottlägger en epoks avtryck för betraktaren. Spår som linjen ristat i den öländska berggrunden, övergivna kontrollstationer, betongfundament, kanalsidor och kalkstenshögar ömsom övervuxna, vattenfyllda och torrlagda, vittnar alla om föränderligheten i våra ställningstaganden. Om hur snabbt utgångspunkten för ett beslut kan förskjutas.
Cederqvists bilder är både vackra och underliga. Utan berättelsen och de kompletterande arkivbilderna skulle de vara svårtolkade. Jag gillar glidningen i tiden, det knastertorra arkivspråket i kontrast mot det bångstyriga landskapet som friläggs i fotografierna, som det vida vassfyllda diket på vars motsatta sida enbart skorstenen av ett hus skymtar, eller de knappt skönjbara, torrlagda lämningarna av diket genom lövskogen, en anad tunnel in i okänt land. Jag tänker att det finns utrymme att dra sin egen berättelse ett steg längre i boken. Att vidga berättelsen med egna funderingar och slutsatser. Det gör vid första anblicken inte Cederqvist, men då har jag fastnat i texten och den här berättelsen bygger inte på ord. Cederqvists berättelse bor i bilderna som tänjer tiden och kastar oss mellan nu och då. Det är en dokumentation av en engång hemligstämplad dokumentering, och av allt som fortfarande är osagt. Han jämför själv sitt arbete med ett fotograferandets arkeologi, ett grävande efter spår, efter lämningar. Bilderna skapar känslan av att likt en jakthund följa det förflutnas vittring, doften av dem som gått här förr. Jag återkommer hela tiden till bokdokumentet, till hans presentation av projektet och tänker att det här är en bok som lämnar mig med fler frågor än svar, om något jag innan jag fick den i min hand inte ens kände till. En bok som också breddar perspektivet från den faktiska berättelsen till de hundratusentals liknande berättelser som utan vår kännedom försiggår i såväl vårt förflutna som i vår samtid. Och kanske är just det avsikten? Det slår mig att det finns en parallell till Ön, den isolerade, i den berättelse han återger. Hur den yttre begränsningen också står för nya perspektiv, där den fysiskt snäva inramningen ställer krav att tänka om och nytt. Hur vi ständigt måste träna oss att lyfta blicken från det lilla till det stora och tillbaka igen om vi vill omfatta sammanhangen.
Dokumentationsbilder av boken The Ditch (Blackbook Publications, 2021) – Emanuel Cederqvist.
Lyssnar på podden Singularity och Nikola Danaylov om hur tekniken avslöjar vilka vi är – inte framtiden. Han tar upp det ytterst tänkvärda att världen idag är full av experter som ger svar och lösningar, men att i en tid av förändring är det de som kan ställa de rätta frågorna som är avgörande. Tänker att den som drar upp en strategi måste blanda övertygelse, ödmjukhet, kunskap och nytänkande i precis de rätta proportionerna för att landa rätt. Att medge den osäkerhet som måste finnas och därigenom skapa utrymme för dialog, släppa in andra att analysera besluten. Vi kan skratta åt företeelser som Föralinjen, men med blicken i framtiden är det lätt att sätta skrattet i halsen. Ett sätt att väcka tanken, att ställa de första trevande frågorna om rationaliteten i de beslut som tas idag, är att likt Cederqvist greppa kameran och vända den arkeologiska blicken mot det som hemlighållits oss. Att uttyda spåren bakåt för att finna en ingång till framtiden. De utan jämförelse viktigaste strategierna mellan himmel och jord, som måste skapas av oss nu levande, handlar om framtiden som möjlighet. Även här blir ön en metafor. Den lilla sköra landremsan under en mörknande himmel, på randen till ett stigande hav. Skärvan av trygghet under våra fötter. Eller jorden, vårt grönblå klot, som en ö i den svarta världsrymden. Vi har ett ansvar att syna besluten som fattas i vår samtid i sömmarna. Vilken strateg skall dra upp djärva linjer och tillvägagångssätt för att skydda oss från hotet vid horisonten? Och vem i framtiden fotograferar avtrycken dagens beslut landar i imorgon? Vem betraktar bilderna? Vilken berättelse väntar att bindas mellan två pärmar och ge läsaren vingar?