Jag träder in i rummet, och går mot åtta rektanglar som hänger i vinkel på den högra och den bortre väggen. Deras horisontala orientering konnoterar landskapsformat – ett landskap som här ska framträda genom sin frånvaro. Under mina steg fram till objekten hinner jag notera att mina förkunskaper redan kickat in, och manifesterar sig i en blick som samlar konnotationer. Jag vet redan att de taktila bilder som jag kommit hit för har den här orienteringen, och att de är baserade på fotografier – titeln Landskap #1- #8 understryker ett dokumentärt anspråk på verklighetsspår. När jag kommer nära, visar sig spåret vara ett annat – istället för att låta en verklighet skriva sig själv, ristar det in sin visualitet i ett annat sensoriskt register: känselsinnet. Rektanglarna är täckta med regelbundet upprepade element i olika form och storlek – sex strukturer som representerar himmel, skog, berg, grus/asfalt, gräs/mark och vatten – präntade i ett material vars jämna och kompakta svärta lyckas fånga ljuset som vasst riktas mot det i ett annars nedsläckt rum. Ljuset är avgörande för att jag ska se i mörkret, och för att se det mörka. Ändå är inte mörkrets funktion här att framhäva det som ljuset lyfter in i min uppmärksamhetszon – för jag uppmanas att blunda.

För Truls Nord, i vars utställning Expansion dessa åtta bilder ingår, ska vi stänga av seendet och använda händerna för att uppleva närvaro – en närvaro som kläs in i en intimitetens hisnande mystik, då beröringen väntas ge tillbaka den empatiska helhetskänsla som ersatts av ett analytiskt faktavärderande intellekt. Detta kollektiva tilltal vänder på de vanliga uteslutningsmekanismerna, så att en vars seende redan är avstängt – enligt rådande funktionsnormer – får ett försteg framför en som oftast utövar seendet som ett självklart privilegium. Den etablerade länken mellan öga och hand förflyttas till hand och mage och ryggrad: känslonerven.

I den här beskrivningen tycks varken intellektet eller dess korrespondens i seendet tillhöra kroppen. De historiska rötterna under denna föreställning – ett västerländskt idéarv som rankar synsinnet högst på grund av dess förmodade renhet och distans – lämnas därhän. Det parallella perspektivet till de här rötterna – framväxt ur tänkande kring skärningspunkterna mellan sinneserfarenhet, affekt och visuell kultur – anas mellan raderna om synens problematiska dominans i vår relation till omvärlden, men där saknas dess dimension av genomsyrande multimodalitet. Till W.J.T. Mitchells klassiska tes att det inte finns några visuella medier eftersom de alltid integrerar andra sinnen, kan läggas Lisa Blackmans observation att sinnena bebor en kropp som alltid integrerar andra både mänskliga och icke-mänskliga kroppar. Det sinnliga hop-plock som vi kallar kroppen förstår sin egen närvaro beroende på hur dessa medier producerar olika sorters kroppar och olika sätt att vara människa. Och detta hop-plock sammanställs, artikuleras och distribueras via hjärnan: ingen undkommer intellektets närvaro. Att tänka fotografi som bild som öga som icke-närvaro – i motsats till andra sorters kroppsligheter – kan skymma den sikt som öppnar upp såväl kroppens som fotografiets möjligheter i en genom-medierad livsvärld.  

Om seendet separerar jaget från omgivningen, vilket är utgångspunkten här, så försvinner inte gränsen med en avstängning av seendet – om en sådan alls är möjlig, med tanke på att erhållen kunskap inte enkelt låter sig raderas ur minnet. Blickar och gränser görs i ett sammanhang, som också inbegriper föreställningar om vissa sinnen som mer kroppsliga än andra. Intellektet analyserar sig självt inom sociokulturella parametrar. Även om vi kan öva oss i att inte värdera värderandet, så existerar utvärderingsimpulsen i alla sinneskanaler. Att vända bort blicken från en bild är ett medvetet val: också blundandet är ideologiskt. Det som däremot får spelrum här är vikten av att expandera parametrarna. Verken återknyter en flerseklig debatt om relationen mellan seende och beröring – rationalismens inneboende kunskap versus empirismens sensoriska erfarenhet – i konkreta experiment där visuella och taktila former utgör olika källor till kunskap. Som t.ex. Mark Paterson visar, lever debatten vidare i en definitionsstrid om blindhet där frågan om sinnenas olikhet, jämlikhet och möjliga överlappning fortfarande är öppen.

Det centrala är att sinnena verkar ihop och inte nödtvunget i en hierarkisk ordning – oavsett om positionerna kastas om så att den förut nedvärderade känseln framstår som den djupare källan till förståelse. Denna omvärdering är en drivkraft här, även om den döljs bakom magisk inlevelse. Tillsammans formar sinnena jagets strävan att förstå sig själv i en meningsfull värld. Med Blackman – och Maurice Merleau-Ponty, Judith Butler, Emmanuel Alloa – kan jaget påminna sig om allt som upplöser dess soliditet: allt som rör sig i, genom och mellan kroppar. Landskapet framträder som meningsfullt genom interaktion – med alla sinnen, tillgängliga som otillgängliga. Det som inte syns – det en inte har tillgång till – väcker inte sällan en starkare känsla än det som en oavbrutet kan nå. Det som vanan gör en kognitivt blind för kan kanske återupptäckas genom valet att tillfälligt göra sig fysiskt blind genom handlingen att sluta ögonen.

Framför de åtta rektanglarna – landskapen – blir min egen tillgång tydlig. Den känsla av storhet i en intim beröring som här förknippas med ett pausat synsinne blir alldeles liten och koncentrerad: i fingertopparna. Med ögonen slutna arbetar händerna över bildytan – 120 gånger 60 cm – där små prickar övergår i spetsiga vågor som övergår i större prickar i böljande och räta områden. Att känna sig

fram blir ett framkännande – upplevelsen stiger ur den taktila kontakten. Men jag erfar det här framkännandet och uppstigandet med visuella kryckor. Jag låter händerna löpa lodrätt och vågrätt, medsols och motsols. Jag stannar upp i mönsterfälten och följer övergångarnas linjer. Jag är lite överallt, som jag skulle ha varit med öppna ögon som rört sig runt mellan detalj och helhet för att hitta en tolkningsposition i bilden. Rättare sagt: jag är lite överallt nu också, då jag tjuvkikar för att stämma av vad som pågår.

Det är en utmaning att kalibrera händernas olika delar i rörelsen mot mönstren, utan den förkunskap som ögat ger den visuellt skolade betraktaren. Om en handens kunskap ska få företräde framför ögats för(hands)kunskap, behövs kanske just den här sortens exercis. En övning i att öva utan manual, utan att instruera fingerleder och nagelspetsar och handflator såsom blicken lärt att bygga sin observation från det övre vänstra hörnet. Att oerfaret – men inte låtsasnaivt – grunda sig i känselsinnet förstärker min längtan att öppna ögonen och dubbelkolla. En jämförelse mellan beröringen och det som kan betraktas – mellan vad ett visst mönster är för fingertoppen och vad det är för ögat, till skillnad från mönstret bredvid – anknyter det som Paterson beskriver som en ständig kalibrering och korrespondens mellan sinnena. Skillnaderna ser större ut än vad de känns. Med tiden känns allt samtidigt mindre och mer, när mina otränade fingertoppar tröttnar på mönstrens påträngande materialitet som flyter samman i ospecifik retning. Istället för att expandera ut i en holistisk anknytning till omvärlden, kondenseras min upplevelsehorisont till en minsta gemensamma nämnare för autentisk närvaro – till pirr.

Det taktila överslaget är en följd av det som konstnären förknippar med huden: en mottagare av omvärlden och därmed ett förhållningssätt till den. Tanken talar med Barthes’ tanke om fotografiet som en hud av ljus, en levande väv mellan förkroppsligad blick och förkroppsligad bild. När Barthes skriver fram hur det visuella expanderar ut i det taktila och kinetiska, gör han det dock från en position där det fenomenologiska jaget också är ett retoriskt jag – och den känsla han fastslår som universell är grundad i en normativ kropp som inte ifrågasätter sig själv. Fotografiet kan öka avstånden mellan ett jag fokuserat till den-som-ser och en omvärld fokuserad till det-som-blir-sett, men det kan också generera närvaro genom att skärpa uppmärksamheten på materialitetens nyanser på platsen där en befinner sig: där det befintliga finns tillsammans. Utan att tappa fokus på vilken position som genererar närvaron. Bildens poetik skapar en känsla ur intet, men ett intet som inte kan vara ett vakuum efter det att kroppens sociologi så nogsamt vässat fram en kritisk självreflektion hos de kroppar som formas i och genom bilder. Ur det perspektivet kan bildens poetik förändra en känsla performativt från något välbekant till något expansivt – något som uppstår i akten då känslan väcks, snarare än att känslan uttrycker en inre autentisk kärna som aldrig kan lokaliseras eftersom den ständigt måste återskapas som unik och hel. Mycket av det välbekanta hos det fotografiska mediet kan skalas bort – och kanske behöver det skalas bort – för att göra plats för olika expansioner av känsla och känsel.

Den känslomässiga investeringen i det fotografiska mediet finns kvar även i Nords svarta rektanglar. I dess affektiva gestalt – inringad av Blackman som kroppars förmåga att påverka varandra – får den fotografiska basen i dessa abstraherade bilder en funktion att förstärka snarare än att distansera det visuella i gemenskap med beröringen: känsla som känsel. Tilliten till de spår som mönstren ristar i fingertopparna är inte olik tilliten till andra spår som skrivs in i fotografier. Nu hålls alla tidigare och kommande medieringar igång: landskapet, fotografen med kameran i landskapet, fotografiet av landskapet, fotografiets materialisering som abstrakt mönster, den abstrakta materialiseringen i utställningsrummet, fotografiet av bilderna i rummet. Med alla dessa medieringar i minnet söker både blicken och handen efter något igenkännbart. Men referenspunkten här är andra känslominnen av andra landskapsbilder – det autentiska växer fram i rundgången mellan medier och materialiteter som citerar betraktarens minnen. Mittemellan slintande fingrar och smygkikande ögon får det fotograferbara nytt liv, i form av konturerna som tecknar fram verklighetsdokumentet ur den verklighetsfrånvända ytan: en tänkbar väg mot en tänkbar horisont. Enligt mina fingrar ligger mönstren mycket närmre varandra än några synliga vägar mot horisonter. Huden av ljus absorberas i det svarta materialet, som framkallar en annan hudnärhet. Att förkroppsliga något otillräckligt sätter en funktionsnormativ betraktare i en dysfunktionell situation som visar sig bli den mest berikande: hudens trötthet och ögats ostillade törst.

Vendela Grundell är fotograf och filosofie doktor i konstvetenskap.