Jag finner en känsla, en stämning, ett poetiskt ögonblick istället för en hel berättelse i Anton Renborgs fotografier. Det är en självbiografisk närvaro snarare än ett dokumentärt utåtbetraktande och registrerande som möter mig. Det är inte den personen vi ser på bilden som nödvändigtvis är essensen i bilden utan uttrycket, den mjuka kontrasten, det drömlika, ögonblicket.

En ung man med kaxig hållning och ändå trevande blick inleder serien Outskirts of Rugby och det är återkommande i Anton Renborgs bilder att det finns en tvetydighet, en intressant motsättning i uttrycket, en osäkerhet i den avbildade som kanske bara blottas i just det ögonblicket bilden tas. Det är här jag upplever bilderna som självporträtt, i de avbildades öppna ansikten. Som fotograf är Renborg närvarande, men snarare som en spegelbild än en medaktör. Det finns inget fotografiskt ego som dominerar bilden, det märks inte att det är en kamera närvarande.

Det behövs ingen berättelse, egentligen inga ord. Det spelar till exempel inte så stor roll att titeln på en av Renborgs serier är Outskirts of Rugby. Bilderna är mer allmängiltiga än så, ämnet är sekundärt. Dock ger ordet outskirts en nyckel till Renborgs bildvärld då han ofta rör sig i ett gränsland, i periferin och inte i händelsernas centrum. Det är vardagliga ting och situationer som fångar hans intresse och ödsliga miljöer som bär spår av människor. Han väljer återkommande platser som är ”neutrala” för sina miljöbilder och porträtt. De är inte någons hemmiljö utan områden med fritt tillträde.

I en serie fanzines, där varje del i serien tituleras med förnamnet på den porträtterade, lämnar delvis Renborg dessa neutrala miljöer och följer med de personer han mött av en slump hem och följer deras vardag under en period. Sättet att fotografera är detsamma men här dröjer sig Renborg kvar och ger varje person tid och ett större utrymme.

Trots att de mest typiska bilderna för Renborg uppstår i ett “oförberett” öppet nu är han uppenbarligen en mycket målmedveten fotograf. Han vet vilket ljus och vilken känsla han är ute efter. Han behärskar det befintliga ljuset och låter färgskalan vara naturtroget dov. Man kan känna vinterkylan i bilden eller den varma morgonsolen mot huden.

Inget är konstlat, tillrättalagt, manipulerat. Det finns en tyst överenskommelse mellan Renborg och de han fotograferar, och ofta ett första möte som han ogärna inkräktar på innan bilden tas. Det är svårt som fotograf att inte vara beräknande och det blir allt svårare ju mer erfarenhet man har men Renborg lyckas behålla ett ögats renhet, ett öppet förhållningssätt till nuet.

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av VERK tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.

Anton Renborg - Constantin, 2014-15 (Filigranes Édition). I en serie bestående av 30 fanzines, där varje del i serien tituleras med förnamnet på den porträtterade, möter vi bland annat Constantin.