Verket Resolution Test Target [1], återgivet i inbjudan till Joakim Sandqvists utställning på Färgfabriken, fångar direkt mitt intresse och föranleder en extra resa till Stockholm. När jag anländer och går trapporna upp från entrén till konsthallen möts jag av en tegelvägg som skymmer sikten in i själva konsthallen. Tanken snuddar vid tegel-tapet, men när jag betalat entréavgiften och går vidare fram mot väggen och konsthallen, ser jag att det inte alls är en tapet, utan en högst verklig murad tegelfasad, Façade Test (Red Shade) [2].
Joakim Sandqvist. Façade Test (Red Shade) (2024), Beckers konstnärsstipendium 2024. Färgfabriken. Pressbild Färgfabriken konsthall.
Utställningen rymmer verk i ett flertal olika tekniker; video, skulptur, teckning, bildvävar, några verk som skulle kunna benämnas som måleri, samt ett svartvitt fotografi. Ett par av de verk som fångar mig lite extra, är de som kommenterar fotografin självt.
Flera verk i utställningen är vävda på en Jacquardvävstol vars teknik att genom hålkort styra mönstret, var en tidig tillämpning av binär digitalteknik, samma teknik som är förutsättningen för dagens datorer [3]. Ett av dessa verk är Resolution Test Target, en avbildning av den senaste i en rad olika standardiserade testbilder, framtagna för att mäta optik eller digitala kamerors upplösning, men som här blir ett mått på vävtekniken, och trådarnas förmåga att återge detaljer. Ett citat ur ett av Hito Steyerls videoverk, poppar osökt upp i mitt medvetande; Resolution determines visibility – whatever is not captured by resolution is invisible [4]. I Sandqvists verk Resolution Test Target är det inte svårt att se att ganska många av de ursprungliga detaljerna har fallit offer för denna osynlighet. När jag senare zoomar in i den tillhandahållna pressbilden för att friska upp min minnesbild av verket, inser jag att verket Resolution Test Target, inte bara är en test av vävens upplösning, utan också har förvandlats till en ny testkarta i sig själv. I avbildningen, av avbildningen av testkartan, är dock inte problemet att detaljer har försvunnit, utan att icke existerande färgskiftningar, så kallad moiré, har tillkommit. Där den svarta varpen möter det ljusa inslaget uppstår en slags regelbunden form av myrornas krig som skickar sensorn in i en värld av digitala hallucinationer.
Mitt emot Resolution Test Target i utställningen hänger verket Untitled (Noise) [5], också en Jacquardväv i monokromt utförande, och också ett motiv som kan sägas ha med detaljåtergivning att göra – brus. Här kan vi verkligen tala om ett myrornas krig, inte alls i någon ordnad form, utan ett lika slumpmässigt brus som från dåtidens analoga TV-signal mellan utsändningarna.
Ett analogt brus, det som inom fotografin brukar kallas korn, fast här skapat genom algoritmen i ett digitalt filter, som sägs ska få digitala foton att framträda som naturliga för det mänskliga ögat, och förhindra att ögat uppfattar störande mönster i bildens pixlar [6]. Att någon slags kornighet skulle få bilder att framträda mer naturliga för ögat, torde ju helt bygga på hur vi är vana vid att se fotografiska bilder, och inte på hur verkligheten framför kameran faktiskt tedde sig, men att samma kornighet kan dölja både störande pixlighet, eller viss oskärpa, kan jag skriva under på.
Även om det var Resolution Test Target, som drog mig till utställningen, så fångades jag än mer av verket 18 % Grey [7], en meterstor utskrift i en jämn grå ton. När jag står på lagom avstånd för att kunna ta in detta gigantiska gråkort, uppfattar jag den grå färgen på pappret, att likt bruset i Untitled (Noise), vara digitalt konstruerad – ett dokument i Photoshop fyllt med en grå färg och utskrivet. Men jag läser senare i verkstexten att det är ett analogt fotografi av gråkort från Kodak, som sedan skrivits ut på en bläckstråleskrivare. Att jag på det normala betraktningsavståndet för ett verk av dess storlek, inte uppfattar de uppförstorade silverkorn som ska visa på bildens analoga ursprung, får mig att intressera mig än mer för denna, till synes intetsägande grå yta. Jag funderar på hur det skulle påverka en möjlig tolkning av verket om det istället, likt Untitled (Noise), hade varit ett digitalt konstruerat korn, skapat för att efterlikna det nu aktuella filmkornet? Att något är avbildat just genom fotografi, sägs ju ge det avbildade en indexikal koppling till verkligheten, något jag själv alltid känt en viss tveksamhet mot, och i mina arbeten sökt motbevisa.
Joakim Sandqvist. Resolution Test Target (2018). Beckers konstnärsstipendium 2024. Färgfabriken. Pressbild: Färgfabriken konsthall.
Genom 18 % Grey, aktualiseras frågan om det (möjligen) indexikala. Vem skulle kunna urskilja den ena av två utskrifter, i samma grå ton och med en överensstämmande kornighet, och peka ut den ena och som indexikal och den andra som en konstruktion?