En mus har 30 000 gener. Samtliga har en motsvarighet hos människan, som i sin tur har uppåt 40 000 gener.[1] Betyder det att musen är 75 procent av en människa? eller är 75 procent av människan en mus?

Konstnären och stop motion-regissören Niki Lindroth von Bahr utforskar glidningar mellan djur och människa: en fisk som är gäst på det dystra långtidshotellet bär ljusblå morgonrock och skyller sin ofrivilliga ensamhet på dålig hy, två steppdansande möss städar den öde snabbmatsrestaurangen om natten, en socialt alienerad mus med ekonomiska bekymmer renoverar sönder själen hos ett gammalt hus, och sig själv, för snabba pengar.[2]

Filmerna har ofta mörka teman – en slags absurdistiska skräckanimationer – men de människoliknande dockdjuren fungerar som ett gulligt filter framför det obehagliga. Berättarformen och karaktärernas antropomorfisering knyter an till den litterära genren fabler, korta berättelser där karaktärerna består av djur med mänskliga egenskaper. Samtidigt som djurdockorna skapar distans, en sorts illusorisk trygghet, kan abstrakta begrepp som utanförskap eller existentiell ångest bli mer tillgängliga genom adaptionen till ett filmmanus. En annan konsekvens av berättartekniken, i form av Lindroth von Bahrs moderna fabler med människoliknande djur i huvudrollerna, är att blicken kan frigöras från tankemönster som påverkar läsningen av mänskligt beteende. Med ovanligt tydlig skärpa fångar hon meningslösheten i tillvaron.

Scenerna dröjer sig kvar länge i mitt medvetande. Larven som har fallit av kontorsstolen och ligger hjälplös under sitt arbetsbord inne på laboratoriet. En plötslig spya landar på heltäckningsmattan medan larmen tjuter och insektskollegorna utför en ceremoniell dans. Sedan går allt under. Eller mördarsnigeln i blå skjorta som sitter på undersökningsbritsen hos läkaren med en blodtrycksmanschett tvärs över magen. Som sjunger om sorg smittsam genom beröring: “Den eviga sorgen bor inom mig, bor inom mig, sprider sig via beröring, så om ni är rädda om era liv, vänligen håll er ifrån mig”. Scenerna kommer från kortfilmen Något att minnas (2019), berättad som en vaggvisa till minnen från världen innan den stora katastrofen.

Animationsverken är multimodala med inslag av stop motion-animation, sång, musik, poesi och dans. Stop motion är en teknik med små positionsvariationer mellan enbildstagningar, som vid uppspelning lurar ögat att se rörelse hos icke levande objekt. Ruta för ruta är det således den mänskliga handen som gör karaktärerna levande. Det är tekniskt och enormt tidskrävande. En av landets mest prisbelönta filmer – den apokalyptiska musikalen Min Börda (2017) – är exempelvis 14 minuter lång och tog Lindroth von Bahr två och ett halvt år att färdigställa.

Hennes filmer har två samtidiga rörelser där den ena abstraherar och den andra konkretiserar. Scenografin ger innehållet en tydlig kontur och karaktärerna befinner sig alltid i en specifik miljö där formspråket är en explicit referens till en verklig plats, ofta anti-estetiska rum som identitetslösa kontor och handelsplatser. Platser utan genius loci, utan själ. Utifrån observationer, fotografier och mätningar remedierar konstnären den verkliga världen med exakthet, fast i mindre skala, en modell. Allt från förlagan inkluderas. Små, till synes obetydliga, detaljer bidrar till det realistiska och konkreta; ett smutsigt plåster på golvet i simhallen, en kaffefläck på ett skrivbord, ventilationsluckor, eluttag på en vägglist, det lilla skräpet som dröjer sig kvar på marken vid bensinstationen.

Genom att lyfta fram triviala detaljer som annars skulle ha gått betraktaren förbi kan vissa aspekter av verkligheten upplevas ännu mer konkret i de minutiöst detaljerade miniatyrlandskapen. Miljön blir som en karaktär i sig.

Form och innehåll laddas således med kulturell symbolik från den riktiga världen och det är åskådarens blick som avgör läsningen. I en utställningskontext – animationer, set och dockor har bland annat ställts ut på Färgfabriken – upplevde jag att mitt förhållningssätt till de fysiska miljöerna växte ytterligare.[3] Det uppstod en relation mellan sinnena och de pyttesmå objekten som formade mitt tänkande kring dem. Utställda på podier i utställningsrummet blev det samtidigt tydligt att djurdockorna var livlösa objekt utan egen rörelse och röst. Animationerna spränger således verklighetens gränser genom att manipulera fram en trovärdig illusion av liv hos djurdockorna. Karaktärerna personifierar abstrakta begrepp som existentiell ångest, utsatthet och psykisk ohälsa.

I kortfilmen Tord och Tord (2010) kliver räven Tord in i kaninen Tords lägenhet av misstag. Grannarna, med samma namn och spegelvända lägenheter, börjar umgås, men relationen blir alltmer komplicerad och kodad. En förändrad verklighetsuppfattning träder fram i form av att se mönster och koder där de kanske inte finns. På en abstrakt nivå flyter de två karaktärerna samman till en. Filmen bygger på en novell om psykisk ohälsa av konstnären Jorun Burman Berg och bortom berättelsen om vänskap träder en föreställning om förstadiet till schizofreni fram. Genom att morfa ihop djur med människor lyckas Niki Lindroth von Bahr ändå skapa underbart absurd humor mitt i mörkret. Trots melankolin är skrattet ofrånkomligt. Men munterheten är bedräglig, för humorn låter även det sorgliga komma ännu närmare.

Lindroth von Bahrs berättelser är mörka med en poetisk klangbotten. Bortom ytan synliggör hon mänskliga beteenden och triviala aspekter av vardagslivet. Djurkaraktärerna kan tolkas som människor med djurkroppar, eller djur med människoliknande beteenden, eller någon form av metahybrider. Trots att genetiken inte nämnvärt skiljer oss från djuren har människan genomgått en kulturell evolution som har bidragit till humanspecifika nätverk i våra hjärnor.[4] De förmågor vi delar med djuren har alltså inte försvunnit utan nya har lagts till. Det är inom spannet av denna evolutionära, kulturella expansion som Lindroth von Bahr flyttar gränserna fram och tillbaka.

Viktoria Lind är filmvetare och utbildad curator. Hon har även en masterexamen i management studies med inriktning mot arts management. Hon är utbildad vid Stockholms Universitet, Stockholm School of Entrepreneurship och Konstfack. Hon är återkommande skribent för VERK tidskrift.

Niki Lindroth von Bahr, född 1984 i Stockholm, är konstnär och animatör. Hennes filmer har visats på festivaler världen över, som Cannes, Berlinale och Sundance. Min börda har tilldelats 85 priser, inklusive Le Cristal i Annecy och Guldbaggen för bästa kortfilm 2018. De senaste åren har Niki haft flera separatutställningar bland annat på Institute Suedois i Paris och Färgfabriken i Stockholm.