Det finns många sätt att söka lindring när tillvaron fragmenteras av sorg. Att metodiskt lukta sig genom alla sorters rosor i ett rosarium kan vara ett sätt. Att fokusera på nyansrikedomen i varje doft, att låta sig fyllas av den. Jag vet en som gjorde så. Ett annat sätt kan vara att bege sig ut ensam en natt för att prata med en häst. Man vänder sig inte alltid till bekanta platser i sorgen. När den drabbar en med oanad vidd kan man behöva uppfinna nya verktyg, trampa upp nya stigar i sitt inre.

2018 tog den brittiska konstnären Sean Gardiner sin masterexamen i konstnärlig fotografi från HDK-Valand. Vid examensutställningen på Röda Sten i Göteborg visade han fyra bilder ur arbetet Talking to a Horse. Bilderna placerades på rad i handgjorda träramar av lind, bakom glas i skirt skiftande färgtoner. Bilderna, som var analoga kontaktkopior, mätte endast 2,4 x 3,6 cm. Trots, eller kanske tack vare bildernas diskreta tilltal utövade serien en väldig dragningskraft på betraktaren. I stället för att mäta sig med omgivningens väldighet, i en sal med en takhöjd på 11 meter, sänkte bilderna rösten till en viskning och bjöd in till ett förtroligt samtal om läkande och sorg.

Bildseriens premiss är enkel: En promenad, ensam, om natten. Samma natt som Gardiner ger sig ut i regnet har någon av betydelse för honom gått bort, vem vet vi inte. Mycket mer kan man inte utröna från titlarna och bildernas innehåll, men det räcker långt. Sorgen fragmenterar på samma sätt som natten gör fragment av den synliga världen. Hjärnan försöker begripa de nya formerna som lurar i dunklet, göra dem till bekanta, vänligt sinnade konturer. Bildens häst tittar med spöklik blick in i kameran. Flugorna är inte lika envetna när det regnar och när temperaturen faller under småtimmarna. Då hänger hästarnas svansar stilla längs bakbenen medan ånga stiger från de väldiga kropparna. Blixtljuset får omgivningen att motvilligt träda fram.

Förutom hästen finns en husfasad avbildad. Husets vägg reser sig ogenomtränglig framför kameran och det enda fönstret är tillslutet med neddragen rullgardin.

Seriens tredje bild, ett självporträtt, placerar Gardiner inuti sin bildvärld. Precis som hästen framträder han ur det kompakta mörkret. Han blickar in i kameran med oförställd min och det blöta håret klistrat mot pannan. För ett kort ögonblick existerar han och hästen på samma premiss.

Seriens sista bild återger en vägskylt med tre skimrande pilar som visar vägen till, ja vad? En kunnig vän upplyser mig om att det inte heter vägskylt utan vägmärke, och att just detta engelska vägmärke betyder Sharp deviation of route to left. Den varnar alltså om en kraftig avvikelse, en kurva i vägen som man behöver vara beredd på, om man inte vill hamna i diket.

En sorgeprocess är inte linjär, fast vi kan önska det, med en början och ett slut. Snarare verkar den vara cirkulär. Eller som en spiral som rör sig i allt större cirklar från sin smärtpunkt, utan att lämna dess omloppsbana. Det sägs också att sorgen är randig; att humor och lätthet kan marmorera det mörka. Under alla lager av konventioner kring sörjande är kanske barnets sorg den renaste. Ett barn kan leka på kyrkogården efter en begravning, för att månader senare bli påmind om den bortgångne genom någon intim detalj och plötsligt brista i gråt.

För den som är i sorg laddas världen med symboler. En vägskylt med pilar kan få en oanad betydelse. Plötsligt pekar allt som föregick bortgången olustigt mot händelsen. Man börjar tro på ödet och ser små tecken överallt, varningar som man inte såg tidigare. I sin bok Ett år av magiskt tänkande översköljs Joan Didion av sådana tecken och konstaterar att sorg är ett passivt tillstånd. Sorgearbetet däremot kräver handling; en uppmärksamhet på de egna sinnesrörelserna. Tecknen plågar, men har också ett skimmer över sig, de är värdefulla. Bilderna i Talking to a Horse togs i sorg men valdes ut först långt senare. De har en drabbande angelägenhet över sig, medan urvalet är sakligt undersökande.

Gardiner ger sina bilder tid, han väntar ut dem i en process som kan sträcka sig över flera år. På så vis skapar han en distans till det egna materialet i en sorts halveringsprocess, där materialets strålningskraft mattas av innan det kan hanteras och förstås. Mycket av Gardiners praktik kretsar kring den fotografiska bildens oförmåga att återge omständigheterna kring dess uppkomst, det färgade glaset framför bilderna tycks anspela på detta. Ändå försöker serien berätta om något precist, en specifik erfarenhet. Om något av stunden kan kapslas in så är det litet, tycks bilderna vilja säga, inte större än ett frimärke. Bara fragment återstår, ett finger som pekar bakåt i tiden; mot smärtpunkten.   

I Gardiners masteressä Picking About the Gravel från 2018 står döden och djuren åter i centrum. En sparv har flugit in i hans fönster och Gardiner bevittnar livet fly den fjäderklädda kroppen, på samma sätt som Marguerite Duras tidigare bevittnat en fluga dö, och Virginia Woolf iakttagit en mals sista stund i livet. Alla närmar de sig det stora genom det lilla, gör det greppbart genom att fragmentera och förlägga företeelsen utanför sig själva. I Gardiners essä är fågelflocken, de som blir kvar, lika viktig för texten som sparven som träffat fönstret. Hur sörjer de sin kamrat? Finns det likheter mellan hur vi sörjer, tycks texten undra. Fåglarna samlas kring den lealösa kroppen för att bedöma situationen. I samma stund som livet lämnar fågelkroppen flyr flocken in i busken varifrån de kom. Att döden är slutgiltig verkar de inte hysa något tvivel om. Men till skillnad från hästen och sparvarna vet vi att vi ska dö. Är det därför mötet med djurlivet kan vara så trösterikt?

I boken Livets tunna väggar söker författaren Nina Burton efter djurens språk. Hon skriver: ”…skulle jag ens uppfatta deras kommunikation? Det jag visste om jordens liv hade ju förmedlats av ett mänskligt alfabet…Så hur skulle jag hitta djuren med språken före alfabetet?” I boken visar Burton hur det vi trott tillhört och definierat människan – samhällsbyggande, intelligens, medvetenhet och språk – går att finna överallt i djurvärlden. Även humlor kan bli ledsna, konstaterar Burton, de kan bli nedslagna när livet går dem emot.

Vad säger man till den som just mist någon de stått nära? Många känner oro inför att hamna i den situationen. Det viktiga är inte vad man säger till den som befinner sig i sorg, bara att man lyssnar och skapar ett rum där sorgen får finnas. Så säger de flesta experter. Att även hästar vet något om sorg kände jag instinktivt, redan innan jag läste alla otaliga belägg för det. Att de även är i stånd att skänka tröst står bortom tvivel. För som Burton skriver, Varma kroppar brukar skydda mot rymdens ödsliga mått och tystnad.

Om sorg är kärlek som inte längre kan visas står Gardiners arbete som en elegi över den kärleken. I arbetet blir hästen inte entydigt en projektionsyta för Gardiners sorg, utan en separat entitet. Ett ömsesidigt möte uppnås en regnig natt då Gardiner står ödmjuk inför djurets erfarenhet och visdom. I relation till det mötet kunde bilderna inte bli annat än små.

Oskar Kardemark (f.1985 Karlstad) är konstnär och skribent med en masterexamen i konstnärlig fotografi från HDK-Valand. Han bor och arbetar i Göteborg.  

Sean Gardiner (f. 1986) är en konstnär baserad i Dorset, England. Han har studerat vid Akademin Valand och University of Brighton. Gardiner arbetar för närvarande på en bok tillsammans med Emanuel Cederqvist, projektet undersöker askträdets skiftande öde och har tilldelats ett stipendium från Hasselbladsstiftelsen.