1912 tog den då 18 år gamla Jacques-Henri Lartigue ett fotografi av en sportbil. Bakhjulen är förvrängda till ovaler, vägbanan under bilen förvandlad till suddiga streck. Allt genom att han i fotograferingsögonblicket följde bilens framåtrörelse. En dubbel rörelse: bilens och fotografens som i vårt betraktandes nu suger med oss in i fartens tjusning, in i modernitetens rörelse framåt. Bilen och kameran är två uppfinningar som bidrog till förändringen av hur tidslighet och rörlighet uppfattades, en förändring som inleddes i slutet av 1800-talet.

Under bilismens glansdagar på 50- och 60-talet var bilen en projektionsyta för drömmar och förhoppningar. Fram till oljekrisen 1973 var bilen också en av de främsta symbolerna för rörligheten såväl konkret som socialt.

Redan 1978 gjorde Dawid (Björn Dawidsson) och Magnus Mörk upp med bilsamhället i boken med samma namn. Med både fakta och många olika ingångsvinklar är Bilsamhället en bok som fortfarande har aktualitet 44 år senare, både i sin kritik av bilismen, men också i förståelsen av vad som lockar med bilen. ”Varför blev det inte kollektivtrafik ifrån början i städerna? Jo, därför att bussen, spårvagnen och tunnelbanan rätt och slätt är medel för förflyttning av folk. Bilen är förutom detta ett helt litet paket av upplevelser. Känsla av ägande, kontroll, skönhet, kraft och styrka.”[1]

Dawid 1) "1975" ur serien KARS, 2) "Nr -ii" ur serien FSCC, 3) "U.T." (2009) ur serien BUR .

Flera av bilderna från Bilsamhället återkommer i boken KARS från 2011. Det är en bok med bilder på bilar förenade genom det svartvita fotografiet och en ömsint, finurlig ton. Människan är på olika sätt närvarande, direkt synliga eller som spår som i handavtryck i snön på en motorhuv. Bilen står alltid i relation till just människorna. Men bilarna kan också reduceras till tecken, till spår, som i spåren efter bilar som vänt i en cirkel eller oljan som droppat från dem. I gråskalorna uppstår en ömsinthet till både bilarna, trafikanterna och själva bilsamhället som det avspeglas i Dawids bilder. Mer sällan är de svartvita bilder på ett reklammässigt sätt förföriska i sin estetik. En ljus Mercedes med måsvingar står parkerad i grådiset och snögloppet på en innerstadsgata i Stockholm och en jänkare med krom och glänsande lack blinkar lite förföriskt mot oss med ena strålkastarparet. Men det är flanörens öga som återger bilar här i ett slags gatufotografi. Mer påtagande visuellt förföriska är de fotografier av leksaksbilar som Dawid fotograferat i serien FSCC. Samtidigt är de långt ifrån de konventioner som omger bilfotografi av kommersiellt slag. Här är alla bilarna avfotograferade ovanifrån, reducerade till tvådimensionell form och färg. I val av motiv, fotograferingssätt och titel går Dawid på tvärs mot konventionella bilbilder producerade för att sälja. De är leksaksbilar, de är reducerade till tvådimensionell form och titeln kan vara en akronym för bla a Fairthorpe Sports Car Club, The Friendship of Socialist Countries Cup (FSCC) eller Full Size Chevrolet Club. I reduktionen och den potentiella ordvitsens gåtfullhet skapas olika nivåer av ironiskt kärleksfull kommentar till det begär som bilar väcker i oss.

En del av de bilar Anna Kleberg Tham fotograferat i serien Bilar, 1999-2001, är från samma era som Dawids svartvita bilbilder, men genom hur de är fotograferade ger hennes fotografier andra läsmöjligheter. I Kleberg Thams bilinteriörer skapas andra fantasier genom färg, blixtljuset och vidvinkel. I kombination med storleken på utställningsbilderna aktiveras ett närmast fetischerande betraktande. Man kan förlora sig i interiörernas material: i läder, vinyl, plast och krom. Ett sätenas landskap breder ut sig, där scener kan ha utspelats eller kanske kommer hända – på ömsom slätt välkomnande, ömsom barskt ogästvänliga ytor. Ljus reflekteras eller absorberas beroende på kvaliteten i materialen och om färgerna är mättade eller omättade. Sammantaget materialiserar de begär, lust och mortalitet. Känslan påminner om JG Ballards bok Crash och tonen i David Cronenbergs filmatisering av boken från 1996. Bilen som begärsobjekt, kopplat till tjusningen i fartens livsförhöjande närvaro och fasan när kontrollen tappas och konsekvenserna är livshotande. I urvalet av fram- och baksäten finns både det aktiva och det passiva närvarande, att ta kontroll, att förlora sig. Interiörerna laddas med alla de föreställningar och förhoppningar som var och fortfarande är så intimt kopplade till bilar och som förmedlats via bilder, såväl stillbilder som rörliga, via reklam och populärkultur. I betraktandet av dem kan man förlora sig i fantasier som både attraherar och stöter bort. Även om produktionsåret för de avfotograferade bilarna ibland är nära de årtal då Dawid tog sina bilder är det en annan typ av tid som materialiserar sig i Kleberg Thams bilder, ett rum utanför tiden, ett rum för projiceringar.

15 minuters abstraktion, ett rörligt, snabbt skiftande visuellt brus fyller hela bildytan, det är lätt att tolka som digitalt konstruerat, att det är pixlar vi ser. Dan Lageryds videoverk, 59°20 34 N 18°00 33 E - 59°17 45 N 18°00 11 E , består av en tät närbild av vägbanan på Essingeleden i Stockholm. Detaljstudien av ytbeläggningen löser upp seendets referenser, förvandlar vägytan till fotografiskt måleri när den ses projicerad på en väggyta. Ett måleri som påminner om det abstrakt expressionistiska måleri som t ex Jackson Pollock gjorde välbekant. Pollocks måleri var samtida med slutskedet av de stora modernistiska ombyggnadsprojekten som beredde väg för bilismen i bl a New York. Där orkestrerade de projekten av Robert Moses, beskrivet bland annat av Marshall Berman i All that is solid melts into air. Berman beskriver hur bostadsområden i Bronx jämnades med marken för att bereda väg för den sexfiliga motorväg som skulle det göra möjligt för både privatbilism och transporter att nå snabbare fram till olika delar av New York. Också Lageryds film påminner oss om de transporter som utgör grundförutsättningen för vårt samhälles uppbyggnad, transporterna av livsmedel och andra varor - lokalt genom Europa och världsomspännande.

I Sverige mäter och kontrollerar bl a Trafikverket Sveriges vägar med hjälp av profilografer, mätbilar av det amerikanska märket Chevrolet som synar av vägbanan för att kartlägga slitage och skador. Där Lageryds detaljstudie är en kartläggning på mikronivå, en inzoomning, är Trafikverkets kartläggning en utzoomning till den överblick som det storskaliga underhållet av ett upprätthållet vägnät kräver. Mötet mellan vägbanans materialitet i Lageryds film och den kartlagda slitage Trafikverket kontinuerligt gör får mig att tänka en liknelse kring evigheten; den där en fågel med näbben slipar ner en sten en gång om året och när stenen är nednött har en sekund av evigheten gått.

Bilmärket Chevrolet återkommer i Snežana Vučetić Bohms verk - Chevrolet Impala Custom. Två podier lackade i rött, på det större en städvagn, som via avlägsnandet av hink, mopp och andra attiraljer reducerats till ett skelett eller bärare av något annat, kanske snarare av minnen. Minnen av den lek som Snežana Vučetić Bohm lekte med sin syster när de körde runt med en liknande vagn då deras föräldrar arbetade extra efter det ordinarie arbetet. Vagnen är på det sättet länkad till den bil som är avbildad på det fotografi som ligger på det mindre podiet, en Chevrolet Impala Custom 1972 importerad från New Jersey i USA. En bil vars inköp möjliggjordes av bl a extraarbetet och som familjen åkte med tillbaka till Bar i Montenegro i dåvarande Jugoslavien. En färd längs med de motorvägar som knöt ihop Europa och som möjliggjorde en mobilitet av både arbetskraft och varor mellan olika länder. På bilden sitter både Vučetić Bohm och hennes far på motorhuven under en paus i Jönköping. I Vučetić Bohms verk är bilen funktionell som både investering, transportmedel och symbol. I vårat nu är bilden filtrerad genom alla de förändringar som skett sen dess, Jugoslaviens sönderfall, krigen, Montenegros självständighet. Men det är också en filtrering genom barndomens tid och skillnaden mellan barnets och den vuxnes perspektiv åskådliggjort genom skillnaden i storlek på podierna. Konstnären som barn och fadern som medelålders man sittandes tillsammans på bilens huv med olika minnen av den tid som tillbringats med kroppsarbete och lek. Tid som bekostat inköpet av bilen som i sin tur möjliggör resan. Den ackumulerade tiden, kroppsarbetet, leken och den exponering av en okänd fotograf när de en gång satt där. Genom installationens delar i relation till varandra och podiernas röda färg, med den upphöjda städvagnenen och via den rörelse man måste göra för att se snapshoten aktiveras fotografiet långt bortom familjealbumet.

Det är mycket möjligt att det i handskfacket på Chevroleten avbildad i Snežana Vučetić Bohms verk låg en användarhandbok med omslag av mjuk plast såsom konventionen påbjöd vad gäller manualer för bilar. Björn Larssons Ett år i Sverige - buskörningar, bilbränder och slaktplatser är med sitt mjuka gröna plastomslag en hommage till de böcker med platsomslag som återfinns i bilar. Omslaget är tryckt med titel i rött på fyra olika språk, likt hur manualer alltid trycks samtidigt på flera olika språk. Inuti boken återfinns bilder på bilar som inte längre går att färdas med, som av olika anledningar blivit vrak. Olyckor, stölder, skadegörelse, kanske försäkringsbedrägerier eller som bara lämnats efter en sista nöjesåkning. Alla bilder är från början svartvita och har därefter handkolorerats av Maha Kamel i Kairo. Hon har kolorerat fritt utifrån hur hon uppfattat färgerna utifrån gråskalorna. I olika steg förskjuts bilderna från rent deskriptiva, redovisande fotografier av bilvrak till tecken för den del av bilkulturen som ofta möts med bortvända blickar. Ingen vill se resterna, kadavren, de slutgiltiga avställningsplatserna för de fordon som dittills förknippats med så mycket begär, lust och förtjusning.

Björn Larsson, 1) July 2004 Kärra, 2) April 2009 Sköndal, 3) March 2016 Norrtull. Pär Fredin 4-7) Ur serien: Den enda vägen framåt.

De som agerar där vill inte heller ses, vill inte bli ertappade när de stjäl, slaktar eller överger. Larsson skriver hur han började iaktta mer bilvrak från 90-talet och framåt och spekulerar om det skett parallellt med ett skifte i samhället, från hur tidigare bilvrak togs om hand av kommuner och andra och hur det nu blivit alltmer oorganiserat. Det är ofta avsides belägna platser, det undangömdas arena, det bortglömda och bortträngda, som är de platser där vraken återfinns. Men under de senaste decennierna har också andra platser tillkommit. Platser som ändrat i hur vi läser av brända bilvrak och som speglar den tid vi lever i och hur den förändrats på ett annat sätt. Från krascher och dumpningar av de uttjänta bilarna som lämnas att rosta sönder och sakta återgå till sina beståndsdelar, till tecken och symboler för oroligheter i samhället i stort.

Den enda vägen framåt är titeln på en publikation av Pär Fredin. Det är en liten bok i svart med dödsannonser som reducerats till att bara visa den bild och den rubrik som valts i tidningsannonserna. Bilden är alltid en bil i varierande grad av abstraktion och texten är olika variationer av avsked som Vår innerligt älskade, Vår käre, Älskade. Här förenas människa och bil i ett sista farväl och boken blir ett tecken på den samlade affekt som vi fäster vid just bilar och hur de till sist så intimt kan förknippas med en person att just bilen och ibland just en specifik bil blir synonym med personen. Det är ett ömsint farväl med ett skevt leende som via titeln knyter ihop frågan om bilen och dess historia med vår framtid, är den enda vägen framåt en utan bil?

Svante Larsson är medlem i Verkgruppen samt konstnär, skribent och tidigare lektor i fotografi vid Konstfack bl a ansvarig för kursen i Fotografins och videokonstens historia. Larsson är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm.

DAWID (Björn Dawidsson) är fotograf/konstnär född 1949 i Örebro, verksam i Stockholm. Dawid har gjort ett stort antal böcker och utställningar, svenska och internationella. Dawid har bland annat tilldelats Konstnärsnämndens Stora Stipendium 2004 och är representerad i flertalet betydelsefulla samlingar.

Anna Kleberg Tham (f. 1970) är en svensk fotograf, filmare och installationskonstnär vars verk ser på existentiella frågor genom vardagliga situationer. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art and Design i London, Stockholms universitet och Högskolan för fotografi, Konstfack University of Art, Crafts and Design i Stockholm. Sedan 1999 har Kleberg Thams verk visats i separat- och grupputställningar på institutioner som Andréhn-Schiptjenko, Stockholm, Kulturhuset Stockholm, Malmö konstmuseum, Mori Arts Centre, Tokyo och Sharjah International Biennal. 2010 var hon med och grundade Kamarade, en utställningsplattform som sporadiskt producerar samtida konstutställningar.

Dan Lageryd, född 1963 och verksam i Stockholm, är konstnär och filmare. Han arbetar utifrån teman som perception, repetition och urbanitet. Hans ambition är att aktivera seendet genom att skapa nya rumsligheter, förskjutningar och poetiska interventioner i det offentliga rummet. Dan har studerat fotografi och skulptur på Konstfack samt arkitekturteori- och historia på Kungl. Konsthögskolan.

Snežana Vučetić Bohm, är konstnär och fotograf. Född 1963 i Belgrad, Jugoslavien. Verksam i Stockholm. Utbildad vid Nordens Fotoskola och Konstfack/Akademin för fotografi. Hon finns representerad i samlingar hos Statens Konstråd och Moderna Museet, Stockholm, där hon även medverkar i utställningen Svenska Förvärv 2021/Inblickar. Vučetić Bohm arbetar också med offentlig konst. Hon är medlem i det konstnärsdrivna galleriet ID:I i Stockholm.

Björn Larsson, 1966, konstnär och lektor i fri konst på Kungl. Konsthögskolan.

Pär Fredin (f. 1964 i Uppsala, bosatt i Stockholm) är konstnär och fotograf. Han är utbildad vid Konstfack, Valand och Kungl. Konsthögskolan och har haft flera separatutställningar bl a på Uppsala konstmuseum och Fotografins hus. Han är representerad hos flera kommuner och landsting.