Minh Ngọc Nguyễn. Bilder ur boken Sour Sun, Heavy Books 2021.
Tekniskt precist fotograferade färgglada bilder i glossigt oklanderligt tryck. Det är lätt att förföras, likt förförelsen i övertygande reklam. Att motiven visar på äckel, plast, aluminium, ett konsumtionssamhälle som gått överstyr kommer som ett eftersläpande utropstecken. Bokens stilleben bär alla mänskliga spår men många av motiven har förirrat sig långt bort från det mänskliga, organiska, naturliga till det konstgjorda, konstruerade, artificiella. När människor, djur och växter letar sig in i bilderna framhävs de onaturliga elementen än mer och färgskalan är så gäll att den känns giftig. Döda flugor i utspilld vätska ur en läskburk, tomma plastförpackningar staplade på varandra, ostbågar likt aggressivt gula maskar ålandes över ett trasigt svart tangentbord. Det är svårt att se kopplingen mellan objekten i bild intellektuellt men med den känsla som Minh Ngọc Nguyễn har för färg och form tycks de närmast självklara tillsammans när de sammanfogas i stilleben. Det är inte på riktigt, det är för smart, men det iscensatta lurar ändå till att verka vara dokumentärt. Det är egentligen för knasigt för att vara konstruerat men måste ändå vara det. Det är tilltalande men ändå motbjudande.
En bild, en svartvit sådan, med två personers armar i en armbrytarpose med vindruvor mellan de sammanförda handflatorna och bubbelplast under armbågarna berör fler sinnen än synen. Så är det också med bilden av en skuren drakfrukt penetrerad av spikar.
Sour Sun är debutbokens titel. Det är den enda text vi får som ledtråd in i projektet, förutom möjligen de texter som finns på objekten i några få bilder i boken. På Instagram är Minh Ngọc Nguyễns profilbild en smiley, likt den glada och gula gubbe jag hade på en t-shirt på 80-talet med textraden Don´t worry, be happy under. Symbolen dyker också upp i vissa av hans bilder. Sour Sun är namnet på en drink men skulle också kunna vara benämningen av en solgul smiley – fast med sur mun. I Minh Ngọc Nguyễns bildvärld och paketering av denna finns det ingen slump. Det borde, som jag tolkar det, finnas en tydlig koppling mellan den symbol som han använder som avsändare och bokens titel.
När jag står i en tidningsbutik får jag syn på tidningen Toiletpaper med just en smiley på omslaget till det aktuella numret. Det finns i det kända magasinet en skruvad estetik som inte är olik den Minh Ngọc Nguyễn ägnar sig åt. Jag ler för mig själv åt den glada gubben som dyker upp här och där medan arbetet pågår med den här texten.
Trots det reklamlika bildspråket i Sour Sun finner jag något högst personligt och subjektivt i bilderna, som att de objekt vi ser är objekt som funnits eller finns nära konstnären. Vad är det som gör att det känns så? Kanske är det hur nära vi kommer objekten, makronära ibland, och att skavanker blottas och lämnas oretuscherade. Vad är det vi får berättat för oss? Är det en form- och färgstudie eller något mer? Olika miljöer letar sig in i berättelsen, både inomhus- och utomhusmiljöer, och det blir därmed inte studiokliniskt. Det går att ana ett kök, en asfalterad väg, ett betonggolv och som för att skapa perspektiv inkluderas ett negativvänt landskap, en orolig vattenyta och taggtråd mot en tonad himmel. Det fotografiskt perfekta möter ljusskador.
I bokens första bild, föreställande ett pussel där pusselbitar saknas, finns en text:
I cannot help you.