Henrik Strömberg skapar kollage som bildar nya kartor över en tillvaro, en terräng vi trodde vi kände. Genom att primärt använda fotograferingsmediet närmar sig Strömberg natur och samhälle genom att reducera och isolera från den ursprungliga kontexten, den ursprungliga formen och därigenom väcka frågor kring funktioner i bilden och det avbildade. Genom att isolera objekt i fotografier, kollage och omarbeta föremål för att ändra eller ta bort objektens ursprungliga funktion och form skapar han nya möjligheter för läsning.

Strömbergs utgångsmedium är oftast fotografi, även om slutmediet kan bli ett annat. Detaljer, mönster, vinklar fångas av hans kamera och samlas in. Fotografierna är ursprungligen svartvita och ofta negativvända – vilket Strömberg låter finnas med i tanken vid komposition och ljussättning. Bilderna avslöjar mycket lite av vad som fotograferats och när. Det finns en tidlöshet som gör det svårt att avslöja när fotografierna tillkommit. En sortering av dessa samlade ögonblick och objekt, samt en omorganisering av dessa, sker i studion. Vi tappar plats och rum genom hans arbete – vilket skapar en frihet i tolkning och känsla hos betraktaren.

Henrik Strömberg, Second Life – First Place, Part on Legs, 110 x 80 cm, pigment print 2013, Altered Prize, 60 x 42 cm, pigment print 2015, Two Tops, 90 x 63cm, pigment print, 2015, Untitled nr. 15, 50 x 40 cm (framed), pigment print, 2012, Vertical Instructions, 90 x 63 cm, pigment print, 2015, Untitled nr. 20, 50 x 40 cm (framed), pigment print, 2012.

I Second Life - First Place (2012) sker en brutal omarbetning, nedmontering, pigmentering och återuppbyggnad av troféer/prispokaler som blandas med andra föremål och material. Ofta används speglingar för att omkonstruera vår blick ytterligare. Ju mer de insamlade motiven bryts sönder, förstoras upp, reduceras ned, förvrängs, ju fler medier som oväntat kombineras och genom att presentera bilderna negativvända desto längre bort från ett sammanhang och en ursprunglig betydelse förflyttas vi. I utställningsrummet skapas vidare distans till ett ursprung. Vi ser en dialog mellan fotografi av objekt, natur och Strömbergs skulpturala tredimensionella kollage som är ännu en ny konstruktion att väga in i en tolkning.

Bildspråket i ”Violent Vertical” och ”2 Parts” från serien Times New Roman (2016-2017) känns igen från Second Life – First Place men färger är här adderade. Färgtillägget är tydligt en efterkonstruktion men integreras på ett naturligt sätt i bilderna.

Skuggorna, här negativt presenterade som ljusa, får det ockragula och hallonröda att framträda extra starkt. Bilderna upplevs nästintill bakbelysta, som upplysta av en ljusbox. Titeln på den ena bilden, ”Violent Vertical”, ger en hint om en historia kring verket som Strömberg berättat för mig. De två gatustenarna vi ser var ämnade som projektiler mot kravallpolis men kastades aldrig utan personen lade istället ner stenarna på marken, varvid Strömberg plockade med sig dem och fotograferade dem i sin studio.

I serien Statues (2015) spelar monument och statyer huvudrollerna men de är skurna i nya former och vandrar från de analoga negativen via datorn och ut i pigmentprintar, även här med tillägg av färgade ytor. De får sig tilldelade nya bakgrunder genom enfärgade fält och ligger ljusa, omskulpterade mot ett mörker – ibland med djup färgton och ibland kolsvart.

I Statues ingår ett verk som kallas ”Memorial Cut-out” som också är omslagsbild på Strömbergs monografi Mashti (2016), där det jag tolkar som en marmorskulptur likväl skulle kunna vara ett föremål, vilket som helst, inklätt i tyg eller plast. Den ger dock ett monumentalt intryck, mycket på grund av vinkeln den avbildats från, underifrånperspektivet, och för att den presenteras på ett sätt som är vanligt för museala föremål/skulpturer i bild… mot svart.

De klippta, vassa kanterna i Statues känns inte nödvändigtvis som klippta/skurna. Det utskurna har blivit en del av objekten i denna form. Jag upplever inte heller bilderna som kollage och reflekterar vid en första anblick inte särskilt på att de är presenterade i negativ form. De inverterade skuggorna är hårda men ändå inte onaturliga. Att ljuset är hårt bildar nya skarpa vinklar, likt Strömbergs kniv eller sax. De färgtoner som finns i serien är dova, mörka och kalla. Det är färger som inte stjäl för mycket uppmärksamhet, som inger ett klassiskt intryck likt de fotograferade föremålen. De färgade ytorna ligger mot svart och visar att bakgrunden är en viktig del av bilden. Det är lätt att tro att den yta runt det som uppfattas som motiv är passiv, vilket den sällan är om den som komponerar bilden bryr sig om balans. Att Strömberg tydligt visar på att ytan runt det avbildade och stympade motivet är aktiv blir kanske extra viktigt då fotografi ofta bedöms och upplevs utifrån det avbildade. Det blir tydligt här att objektet i centrum har en viktig roll i bilden men inte den enda och att fotografi kan vara så mycket mer än ett fångat, befintligt motiv. Strömbergs motiv i Statues är kapade, anonymiserade och vinner i det en ny identitet, en ny form som dock berättar om den ursprungliga. Objektets historia (som prispokal, monument och gatusten) är inte betydelselös i Strömbergs betydelsesprång/förskjutningar men existerar som fragment i en ny skapelse.

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av Verk tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.