For å jobbe mer konkret med et ”blikk” har jeg skapt et kamerapersonlighet som jeg har gitt navnet Tauba. Tauba fungerer som hovedkarakter ogden betrakter i første omgang skal identifisere seg med.

Camilla Figenshou

Kamerablicken - ett ord som för mig är något främmande och lite skrämmande. Ordet beskriver både en maskin och ett levande väsen. Kamerablicken som jag skall försöka identifiera mig med. Jag ser. Denna kamerablick, det återkommande begrepp hon beskriver sina arbeten utifrån, har varit närvarande i samtliga Camilla Figenschous fyra filmer. Där verklighet och fiktion, det tillsynes dokumentära och det fiktiva skapas genom Figenschous hybridfilmer.

De fyra filmerna Det begynte å bli ingen natt, Å åpne, Å se, Pil og Bue och Tauba har Lofoten och dess natur som bakgrund för det som utspelar sig. Naturen, med de blå spetsiga bergen, mjuka, gröna sluttningar och havet.

Camilla Figenshou, stillbilder ur filmen Det begynnte å bli natt. DOP Marte Vold.

Läsning av Georges Bataille, Erotism Death & Sensuality har varit viktig för hennes konst och närvarande särskilt i Å åpne, Å se, där det sensuella, lust och begär och död är en lika stark drivkraft som nyfikenhet. Åpne og Se är ett uppförstorat barndomsminne, där en funnen och dissekerad torsk nu blivit en liten val, en tumlare, som en grupp barn finner på stranden. Kniven skär upp buken, händerna söker sig in i inälvor och organ. Jag tittar på tarmar av sensuella våta, blodröda vindlingar. Barnens begär blir mer och mer utlevande. Den vuxna kvinnan, en skådespelare, lämnar det lilla barnet hon haft med sig, sittande betraktande, och börjar även hon känna på inälvorna. De smetar ner sig själva och de andra, nersölade. Så upphör det. De går ut i havet för att tvätta bort blod från sina kroppar och kläder. Allvaret bryts och alla stänker vatten på varandra och ett förlösande crescendo förstärks genom musiken.

Jag är djupt berörd av det som pågår i filmen och det som måste ha pågått innan tumlaren fanns. Händelsen sker men förberedelsen var mycket lång. Figenschou har kunnat skapa detta märkliga skeende på stranden genom att medvetet arbeta med att låta både henne själv och de barn hon valt ut från det lilla samhället att lära känna varandra. Lek och samtal. För att förstå den process som skulle leda fram till filmandet på stranden var även besöket på ett valslakteri viktigt för att se hur arbetet där försiggår. Camilla Figenschous arbetsmetod är att med den hybridfilm hon har som sitt redskap låta någon skådespelare finnas i den verklighet hon använder sig av. Narrativet utgår från den fiktion som är helt i hennes regi.

Platsen för Pil og Bue är gården där ett par arbetar med hästterapi. Inget händer egentligen, kvinnan Mia, umgås med de andra, sköter hästarna även hon. Allt pågår. Det finns ingen värdering i det sökande, eller det arbete som utförs. De som finns på gården är unga människor. Mia, som söker sig dit för terapi är den enda som är skådespelare. Den som kommer med sin resväska och skall följa det som hästen låter henne förstå. Terapin är inte det viktiga, inte heller de som finns på gården. Det är något emellan det som omedvetet uppstår mellan den som kommer dit och de som befinner sig där, starkt upplevt genom den unge mannen Jan Ivar Vesteng. Oändligt är det som pågår. Den unge mannan bär vattendunkarna till hästhagen, det är sommar, som börjar gå mot höst, mot vinter. Han bär vattendunkarna och i en filmsekvens blir hans ansikte som inskrivet i landskapet och berget.

När Mia kommer in i ridhuset är dess milda pastellfärger och hennes blå, ljusa kläder i full överenstämmelse. Hästarnas kroppar är avvaktande stilla. Hon blir den tillfällige på terapi under en viss tid medan den unge mannen är där för sitt levande. Han börjar filmen och han avslutar den.

I hennes första kortfilm Det begynte å bli ingen natt, finns närbilderna på händer som hittar fäste om en ojämn klippyta, geväret som laddas varsamt, en mörk bunker med ett knappt erfaret erotiskt möte, flickan som skjuter. Närbilder som vilar i en film så intensiv att jag nästan lockas att spela fram den, för jag vågar inte riktigt vänta på upplösningen. Ändå händer inget dramatiskt, bara bilder som tycks utsäga något som inte är där. Två 14-åringar som lånat en bil, åker mot havet och en bunker. Jag är helt tagen. Väcker förmodligen ett minne av att vara tonåring och hitta en plats bortom det tillåtna, en kort stund.

Camilla Figenshou, fotografier

I Figenschous arbeten har hennes utbildning på Akademin för Fotografi på Konstfack i Stockholm bidragit med viktig kunskap. Möjligen är det därför hon kan våga låta filmkameran nästa stå alldeles stilla, frysa ett utsnitt, där knappt märkbart något rör sig eller inte alls. Närbild på grässtrån. Händer som alltid är vackra. Jag fascineras av dessa detaljer, som bakhuvudets linje som fyller nästan hela bildytan och där örats vindlingar är att följa med blicken istället för med fingrets smekning. Skosnöret i en sirlig knut på pojkens sko i Pil og Bue, knutar och tränsar som binder ihop. Detaljer som fäster sig i minnet.

En hybrid även det mellan fotografi och film. Fotografiet finns med som medföljare i hennes konst. Söker sig ofta till den lilla människan. Det abjektala, det som är begär och sensuellt ligger nära. Serien Trepassing har barn eller unga som de som fås att agera inför hennes kamera. Det är något unikt med Camilla Figenschous förmåga att arbeta med barn.

2007 visades utställningen What are you longing for?, på Centrum för fotografi, i Stockholm. Fotografier på fingrar som gräver sig in i ett mjukt material. Då hemkommen efter regiutbildning på Universidad del Cine, i Buenos Aires, visar hon även en video. På en videoloop möter vi Camilla Figenschous ansikte rakt framifrån, där hon upprepar med olika betoningar meningen ”mother I want to have sex”. Någonstans där börjar det ”filmunivers” som är ett viktigt begrepp hon använder sig av. Det som kan synas som dokumentärt är enbart en del av en verklighet som ger näring till de fiktioner hon skapar.

...jeg liker å være i et landskap der jeg jobber frem et filmunivers med satte rammer, men der jeg innenfor disse gir mer slipp på kontrollen og lar ting utvikle seg mer organisk. Jeg vil gi rom for tilfeldigheter, lytte til det som oppstår og gi det betydning.”  Det er med Tauba sitt blikk og vilje til å se som skaper filmuniverset. Filmen skal kun operer med et objektiv, 60 millimeter som understreker Tauba som et autonomt blikk.

ur Regikonsept for TAUBA I BEVEGELSE

Jag följer uppmärksamt det som visas för mig. I de skeenden som är rätt lugna i Pil og Bue och Tauba tappar jag inte uppmärksamhet för en sekund. I filmen blir även de blå och de svarta rutorna den andning jag behöver, liksom i Tauba med dess långa inledning av bara vattenytans rörelse. Jag stillar mig inför det jag skall bli berättad. Den blå färgen. Mild ligger den som en ton genom båda verken. Blicken blir aldrig ouppmärksam eller vilsen. Jag ser ett kryp som tar sig uppför grässtrået, grässtrån och blommor som bildar en yta likt en väv av nyanser. Konsthistoriska verk skapar ett minne innan blicken hittar vidare. Det går aldrig överstyr eller mister sitt fokus.

Tre filmer har samma kvinnliga skådespelare, Anna Katharina Haukeland. En kvinna, med ett systertycke med regissören Camilla Figenschou, är två gestalter som liknar varandra. Haukeland är Figenschous alter ego. Hos båda finns den stilla närvaron som urskiljer dem från de andra. Figenschou har förmågan att skapa total närvaro. I filmerna är dialogen mellan människorna, orden, oviktiga tycks det mig. Lågmälda samtal men så vardagligt och i god mening ointressant att jag inte förlorar blicken. Någon gång har jag sett filmerna utan ljud, för dt bilderna väver fram i ett då ordlöst narrativ. Men visst lyssnar jag. De existentiella frågorna finns i det manus som hon låter oss delta i. Ett ytterligare lager i hennes konst.

Jeg ønsker å aktivere og forføre betrakters blikk til en sanselig opplevelse av filmen for å gi en mer kompleks og nyansert lesning av innholdet. Jeg vil utfordre og inspirere alle til mer fantasi, tvisyn og tankeeksperimenter.

ur Regikonsept for TAUBA I BEVEGELSE

Camilla Figenshou, utsnitt ur filmen Tauba.DOP Øysten Mamen.

I Tauba har de två som inte är skådespelare, kommit till ett konstresidens på Lofoten. Konstnärerna är där för att utforska den pågående processen i sitt skapande. Tauba, kamerablicken, är själv en del i detta, likaså Camilla Figenschous egna kreativa process. Kanhända är enbart platsen det enda givna, bakgrund, för de människor som är där. Deras kreativa process är möjligen en fiktion skapad av regissören och som utgörs av det manus som personerna skall förhålla sig till. Det oväntade får ske men ramen är helt hennes. Möjligen har jag fel om att även den konst de utför i Tauba är efter hennes manus, möjligen är det oviktigt. En tanke som genom Tauba ändå letar sig fram. Manuset finns men så klart är det som vi ser konstnärernas egna arbeten.

Susanne kommer dit med sina barn Ida och Thea. Barnen blir också de några som blir våra betraktare. De kommer att härma det som sker eller följsamt efterskapa. Barnen sover inte som jag tror, de mediterar som den vuxne bredvid, synlig i nästa sekvens. Båda barnen efterföljer de rörelser de två dansarna övar på. Och är barn. För Susanne och dottern Ida blir det en avskild stund när de går mot den gamla skåpbilen och sätter sig i framsätet. De får ett samtal av allvar. Theas uppdykande lockar till ett mammakittlande som leder till skratt. En stund att vara barn med sin mor.

Det finns två scener i Pil og Båge och Tauba som underförstått presenterar den som är skådespelare, den då Susanne och Mia kommer med sina resväskor och resväskan tas omhand av de på plats. Då är de där. Nästa scen som blir viktig för mig är när Mia går bort från gården på landsvägen. Vi ser henne bakifrån och när Susanne går ut från huset, också hon med ryggen mot oss, står hon i sin stadskappa och betraktar landskapet. Händelserna bryter det pågående narrativa.

Camilla Figenschous verk lever kvar långt efter de eftertexter som namnger hela det team och de personer hon samarbetar med. Ibland glömmer jag att dessa finns och tror att det är Camilla som är filmkameran. Visst är det så, hon håller mig fången, i film som i fotografi. Efter Tauba. Camilla Figenschou har lämnat Lofoten. Bor nu i Oslo.

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

Camilla Figenschou, född 1978, Lofoten, är en filmskapare och visuell konstnär utbildad på Konstfack i Stockholm, och med filmstudier vid Universidad del Cine i Buenos Aires, samt på Nordland College of Art and Film, Lofoten. Hon arbetar huvudsakligen med narrrativ film och fotografi. 2010 debuterade hon med kortfilmen Det begynte å bli ingen natt. Å åpne, Å se har visats internationellt och fick det prestigefyllda Terje Vigen priset på the Grimstad short filmfestival 2012. 2016 kom långfilmen Pil og Bue. Tauba kommer att få premiär 2020.